Hjälp!

Go´morgon!

Klockan är 05.20 och det är torsdag.

Det hänger ett regn i luften.

Termometern visar + 10 grader.

Utsikter för dagen:

Det går inte snabbare för att man stressar!

För inte så många dagar sedan stod jag framför en betalstation på en bensinmack i Lund för att betala med mitt visa-kort och då var det något som inte fungerade.....fel kod?! Jag provade en gång till och fick samma resultat. In i bilen, arg som ett bi och iväg med full fart, nästa desperat. Något måste vara fel med automaten! Skit! Tiden tickade och jag hade bråttom. När jag hade kört några minuter, som en vimsig och något trafikfarlig trafikant genom Lund i rusningstrafik, slog det mig plötslig att det var Lillasysters fyra sista siffror i personnumret som jag försökte mata betalstationen med......

Det gick kalla kårar genom min kropp, vad är det som händer, varför gör jag detta, varför kan jag inte komma ihåg min kod som jag har använt i flera år?

Vidbränd, utbränd, hjärnblödning, minnesförlust, dement.........tankarna for genom huvudet och panikungar brottades i magen.

Hjälp!

Hela Familjen blev engagerad, ingen kunde hjälpa mig och jag satte min tillit till natten, lite god sömn skulle säkert hjälpa och när jag vaknade igen på morgonen så skulle koden lysa klart i mitt huvud. Jag skrev ner alla fyrsiffriga koder som dök upp i mitt huvud under kvällen.

Morgonen kom, men inte koden!

Men så plötsligt, sittandes i Mannens bil under nästa förmiddag, med helt andra tankar i huvudet mindes jag vilken som var den fjärde siffran. Fram med alla nerskrivna sifferkombinationer och en hade samma sista siffra.

Där stod jag sedan i Ystad, på darrande ben och matade in mitt visa-kort i "Minuten", väl medveten och att maskinen kunde sluka det när som helst, knappade in siffrorna.......väntan..... och så yesyesyes!! Det fungerade, jag hoppade och skuttade, glad som en lärka och när jag lugnat ner mig en aning såg jag en liten tös som stod brevid och tittade på mig med stora förundrande ögon. Underbara unge! Vilken tokig tant!

Barn har inte bråttom.

Jag ville krama hela världen, jag fick min hjärna tillbaka!

Varför har vi människor egentligen så förtvivlat bråttom? Simultanförmåga rankas högt i yrkeslivet och är en förutsättning för småbarnsföräldrar när de ska lyckas med att kombinera yrkeskarriär, företag, nätvek, matinköp och hem med de små sötnosarna och deras alla dagistider. Efter hand som åren smyger på och barnen blir stora så bjuder livet (tack och lov) sakteliga på nya infallsvinklar. Att förespråka ett steg i taget eller en sak åt gången upplevs nästan som bakåtsträvande och märkligt i en tid då dygnets timmar inte räcker till för allt som ska hinnas med.

Effektivisera, delegera, strukturera, omorganisera.....suck!

Varningsklockorna ringer och det gäller att höra signalen innan det är för sent.

Tillbakablick på gårdagen:

Inte mycket att säga, dagarna rullar på i raketfart och rutinerna är snart på plats.

Gårdagen var en helt vanlig dag.