Närstående

Go´morgon!

Klockan är 06.58 och det är lördag.

Sol.

Termometern visar + 4 grader.

Utsikter för dagen:

Vem vänder vi oss till när vi behöver stöd här i livet?

Finns det någon att lita på, någon som kan ge av sin dyrbara tid till oss när vi behöver den som bäst?

Psykologer, coacher, socionomer, kuratorer, terapeuter av alla slag.......men jag syftar inte på någon yrkesutövare, utan en vän, en familjemedlem, en släkting eller kanske en arbetskamrat.

Vad gör vi människor när det plötsligt händer, när alla känslorna griper tag i oss på en och samma gång? Vågar vi be någon om hjälp?

Tidningarnas alla frågespalter för vuxna är fyllda med frågor och de får alltid ett enkelt svar, allt går att lösa eller så lämna ditt bekymmer bakom dig och gå vidare.

Vem är det som ställer alla dessa frågor, vem är det som inte har någon annan att prata med? Eller är det kanske spännande att få sina frågor publicerade, svart på vitt?!

Det krävs mod, förtroende eller kanske förtvivlan för att "blotta" sina känslor.

Det är kanske lättare att vända sig till en okänd person, ett akademiskt fullblodsproffs som kan reda ut ens bekymmer eller en spännande terapeut som kan leverera en snabb lösning.

Enkelt och lätt att lägga ansvaret i någon annans händer, det lär vi oss redan som mycket små. Någon annan kan "laga" det som har gått sönder, någon annan kan berätta vad vi ska göra för att allt ska bli bra igen, någon annan har svar på alla frågor.

"Någon annan" kan också bli den som är ansvarig för att det inte fungerade, inte gick att reparera och därmed blir fokus flyttat till tredje person. Okompetent psykolog, dålig terapeut, skrivbordskurator och så vidare. Skönt att lägga skuld och börda på någon annan.

Ansvarsbefriad!

Svaret och lösningen finns alltid inom oss själva. Vi behöver tid.

Det är sällan och nästan aldrig som vänner blir varandras naturliga stöd i situationer av förtvivlan, sorg, depression och så vidare. Vem orkar, vem har tid så det räcker och vem tycker tillräckligt mycket om för att självmant finnas där? Inte många!

När det är som mest akut behöver man ta det som lugnast. En omöjlig ekvation som behöver ett tryggt och nära stöd, någon som kan bromsa och reda ut vad det är som sker eller har skett.

Någon som finns vid ens sida.

Märkligt nog så ber vi oftast inte om hjälp när det är som värst, vi håller vår smärta för oss själva. Det är då som närstående behöver "tränga sig på" och finnas där.

Vem är egentligen närstående? Hur vet vi det?

Våga, vilja, visa!

Vi behöver alla varandra!

I dag ska jag ge min dag till två av husets fantastiska ungdomar. Vi ska ut på tur och det är deras önskemål som gäller.

StoreBror försvinner till Köpenhamn och vår gemensamma sommar är obönhörligen över. Det har varit en underbart glädjefylld tid. Jag kommer att sakna Dig stort!

Mannen ska på whiskymässa i Köpenhamn, trevligt för honom :)

Tillbakablick på gårdagen:

Jag frös! Ungdomarna badade i poolen ?!

Det blev en hel del gjort och kvällen avslutades med en fantastisk Kallerisotto och grillat lamm. Vår egen sommarrestaurang hade avslutningsfest!

Gårdagen var fin.

Bra med hösten: Vattnet i karpdammen blir klart och fiskarna blir plötsligt fullkomligt synliga. Milde tid så stora de är!