Go´morgon!
Klockan är 07.16 och det är torsdag.
Snö och sol.
Termometern visar - 9 grader.
Utsikter för dagen:
Det där med födelsedagar kan vara knepigt. Sättet att fira sin vuxenfödelsedag är väldigt skiftande och traditionsfyllt. För någon är det fullkomligt oviktigt och för en annan betyder det allt. Men jag funderar över om det egentligen är jubilaren själv som egentligen ska bjuda till uppvaktning eller är det familjen eller möjligtvis släkten som står för detta? Det kanske kan uppfattas som lite väl egoistiskt att anordna en fest för att hylla sig själv.......eller inte.
Ibland ordnas det ingenting, inte ett ljud om födelsedagen och ibland är det välkomnande inbjudan med tillfälle till gratulationer av alla de slag.
Ska man själv undersöka om jubilaren vill bli uppvaktad eller ska man kanske bara trampa på med sång och blombukett? Vad är rätt och vad är fel?
Jag har Vänner som skulle bli otroligt glada över ett födelsedagsbesök och jag har Vänner som inte alls skulle uppskatta en uppvaktning eftersom deras firande är vigt åt den närmsta familjen och jag vet någon som skulle älska alla former av överraskningsfester.
Det finns de som tydligt annonserar att de avtackar sig alla former av uppvaktning i dagspressen, vilket absolut ska repsekteras och det finns de som trots detta ändå hoppas på ett besök eller någon annan form av uppmärksamhet.
Det är svårt när det råder fullkomlig tystnad och vetskapen om födelsedagen finns. Hur man än tolkar det kan det bli fel när man själv vill rätt.
Det är så himla trevligt att få gratulera den man tycker om, i smått som i stort!
Själv har jag valt att fylla år med besked varje gång jag fyller noll och där emellan får det bli som det blir och då brukar Familjen fira med trevliga paket och den obligatoriska önskemiddagen (som jag i bästa fall slipper laga på min egen dag), mysigt och precis lagom.
Man ska absolut fira sina vuxenfödelsedagar, livet är nu!
I dag fyller en mycket kär Vän år och vi önskar Honom världens största grattis och lycka till!
Hoppas att Din dag blir fullkomligt underbar!
Vi sätter oss i bussen och kör mot Danmark om ett par timmar för att se Pablo Picassos utställning på Louisiana. Därefter blir det en mysdag i Köpenhamn, förmodligen en smaskig buffé med stort vegetariskt innehåll och förhoppningsvis något fullkomligt onödigt, men mycket trevligt inköp.
Tillbakablick på gårdagen.
Jag hade sett en vacker pall på Åhlens innan jul, som jag så gärna ville ha, men den tog alltid slut innan jag fick tag på den. I går hände det! Jag fick min pall, den sista i hela sortimentet och jag lastade in den i bilen glad och nöjd. Väl hemma passar den liksom inte in eftersom det finns en gnutta rött i den och det passar absolut inte mina ögon....... efter ett tag kom jag på att den matchade storeBrors rum, så nu står den där och jag ser den inte längre. Hoppas att han gillar den :) Tokiga jag! Vill ha! Ibland blir jag fullkomligt kär i saker som jag absolut inte behöver och det är tur att det inte händer så ofta.
LilleBror och jag fick åter greppa snöskyffeln och skotta fram nya gångar på gården. Hemskt!
Det var en tröttsam gårdag.
3 kommentarer:
Ja du! Det är inte lätt att alltid göra rätt. Men att skicka ett kort är ju bättre än inget då man inte riktigt vet. Själv gillar jag att fira med mina nära och kära. Speciellt mina vänner då släkten inte finns i närheten. Jag du vet ju. Nästa år blir det en nolla i familjen att fira och då blir det fest. Vi har redan börjat planera.
Tror att vi fira den 2 veckor efter själva "händelsen"
.....apropå torsdagens blogg...
Jag har en gammal bekant. Jag har känt honom ända sen barndomen.( Vi träffades faktiskt första gången på BB). Han har blivit jättekonstig! Han vill inte längre fira sina födelsedagar - varken femmorna eller nollorna. Nej, säger han, det är inget att fira, det är bara jobbigt. Men sen så blir han ändå jätteglad när han han blir ihågkommen och får ett gratulationskort. Hur ska man kunna förstå sig på en sån människa?
Timus
Kära Timus!
Man helt enkel älskar Honom :)
Skicka en kommentar