Omställning.

Go´morgon!

Klockan är 06.38 och det är måndag.
Mulet.
Termometern visar plus 11 grader.

Utsikter för dagen:
De senaste dygnen har jag känt mig fullkomligt omfamnad av Familj, kära Vänner och ljuvlig sommarvärme. Hela vårt stora hus har puttrat av liv och lust, mat och gemenskap.
Värmen är sannerligen en smeksam glädjespridare som väcker kreativitet till liv.
En av dagarna gör Familjen en utfärd på Österlen och vi hamnar på ett litet café där vi dricker bryggkaffe och jordgubbssaft med hembakade kakor. Det är småmysigt och jag sitter vid bordets kortsida och ser delar av min livliga Familj framför mig. De mumsar, pratar, planerar och är glada. Jag njuter gemenskapen, allt känns underbart och det är nu, precis  i den stunden, som allvarets tanke griper tag.
Jag är äldst!
Familjen är hela min rikedom och nu är jag den som är äldst, den som kommer att betraktas som  gammal, den som står på tur till livets avslut, som kommer att lämna! Dessa mina Kära kommer en dag att njuta av varandra och endast minnas mig. Jag kommer inte att vara med.
Tanken svindlar, mitt inre slår en kullerbytta och ansvaret känns. Mitt i den ljuvliga sommaren, på ett litet café, vaknade den slumrande vetskapen överraskande till liv.
Det är märkligt när tanken hinner fatt och det som man redan vet och inte låtsas om, eller kanske inte vill eller har lust att veta, griper tag.
När jag kommer hem igen tar jag mig en extra titt på mig själv i spegeln, ser mina talande rynkor och vitnande tunna hår och jo, det syns tydligt...jag är på väg att bli gammal, det är min tur.
Så är det bara :)
Kärleken fyller hela mig och jag är stolt och tacksam.
Tid är liv och livet bor i hjärtat.
Vi har ännu varandra.

Tillbakablick på gårdagen:
Sista semesterdagen för denna sommaren, stor suck!
Regnet strilade och de bruna sniglarna kom tillbaka, urk!
Gårdagen var en omställning.