Jag gjorde det!

Go´morgon!

Klockan är 06.14 och det är fredag.

Grått och blåsigt

Termometern visar + 2 grader.

Utsikter för dagen:

Det oväntade kan ske, när som helst och när man minst anar det.

Det var ett evinnerligt stormande, det var vid lunchtid och jag hade precis kommit hem till gården. Hästarna gnäggade glatt när de såg mig och jag skynda mig till stallet för att ge dem deras lunch hö. Jag öppnade boxdörren där vi förvarar höet, gick in och drog fram en bal, letade efter saxen för att klippa av balbandet och då.......Pang Bom!

Båda boxdörrarna (halvdörrar) slår igen med ett brak i den otroliga stormen.

Där står jag nu, inlåst i ett berg av hö...... hör hur vinden viner och stormar där ute och hur hästarna gnäggar förväntansfullt efter sin mat, för övrigt är det fullkomligt tyst.

Inlåst! Fast!

Tittar upp i taket och inser att det är ovanligt högt, ser mig omkring och det är bara hö och hö överallt, sätter mig och funderar, hjärnan söker information och känner en smygande känsla av maktlöshet komma över mig.

Ingen hör mig! Ingen ser mig! Fast! Aldrig!

Tänk konstruktivt!

Finns bara ett sätt, även om det just då kändes omöjligt.... till handling!

Därefter tog jag bal efter bal och byggde en hötrappa i boxen för att komma upp mot taket, sedan gjorde jag det samma i boxen brevid genom att sakta släppa ner bal efter bal på golvet för att ha något att klättra ner på. Min plan var att nå takbjälken, ta mig upp på den och sedan komma över gallerväggen till andra boxen och hoppa ner i den, som tyvärr också var låst, och sedan upprepa det hela tills jag kom i den tredje boxen, som var befriande öppen.

Jag som varken mår bra av höjder eller är speciellt stark, snarare svag. Ett tag kändes hela projektet som en omöjlighet, ilskan kom och ångesten började svepa sin mantel runt mig.....

Ingen tid till tankar! Handla! Fixa det! F A N!

Jag fattar inte hur jag klarade det där uppe på takbjälken och hängandes över boxgallret, men det gick och jag gjorde det!

Väl nere i box nummer två lyckade jag få fatt i en stege, som var för kort! Jag stod på översta trappsteget och lyckades märkligt nog nå bjälken (fy vad svalorna har smutsat ner...) och ta mig upp.

Titta inte ner!

Där satt jag och funderade en mikrosekund (skulle spånet i boxen lindra fallet, skulle benen hålla.....) blundade och sedan hoppade jag rakt ner i kutterspånet.

Inget brutet.

Jag fixade det! Jag är en akrobat, en atlet! Jag överträffade mig själv!

Tur att ingen såg mig!

Fy fasiken vad jag blev nöjd med mitt eget mod, jag är min egen hjälte :)

I kväll kommer kära Vänner på besök, jättemysigt! Jag ska ge mig på att laga något som jag aldrig gjort tidigare, enkelt och rustikt men ändå lite spännande eftersom det blir vilt på menyn. Förrätten ska värma oss i kylan och samtidigt påminna om den efterlängtade sommaren. Desserten har en liknade tanke. Hoppas det blir riktigt gott :)

Tillbakablick på gårdagen:

Stormens dag!

Står fortfarande och stampar.

Det var en handlingens dag.