Extrakliv & Vemod

Go´morgon!

Klockan är 08.29 och det är tisdag.

Regn.

Termometern visar + 18 grader.

Utsikter för dagen:

Blött och varmt är en dålig kombination av väderlek. Nu har det pågått i flera dygn. Allt känns fuktigt och obehagligt och det blir liksom aldrig torrt, varken ute eller inne. Jag funderar på att sätta en brasa för att elda ut den råa känslan, men det betyder att jag måste ut och klyva ved....nix! Kanske bättre att sätta på lite värme, men det känns toktidigt!

Tvätten får torka i torktumlaren, vilket även det är en hemsk känsla. Det ÄR sommar och tvätten ska soltorka på torkstrecken!

"Sol ute sol inne, sol i hjärta sol i sinne" Jag måste skärpa mig!

Vardagen är här och med den är det dessvärre slut på friden i hjärnkontoret. Nu gäller det att lägga vardagspussel med eftertanke så att stressen håller sig på avstånd och att det finns utrymme kvar för spontanitet och glädje.

Jag har redan lite panik, vill egentligen inte. En lång höst med förändrade arbetsförhållande väntar, mycket och lite på samma gång. Ensam.

"- När du kommer över där så blir det jämnt igen", sa min mamma alltid till mig som liten. Jag var en snubblande liten tjej (fel på grovmotoriken??) och det kan man nog säga har förföljt mig genom livet. Alltså inte att jag går runt och snubblar, även om det händer då och då, utan mer att jag snubblar över händelser i livet som kräver ett extra kliv.

Nu är det dax igen. Dax att ta ett stort kliv som förhoppningsvis ska ge jämn mark under fötterna igen, lite längre fram.

Det känns som en lång och gropig väg att vandra. Lite som vår uppfartsväg som numera är fylld av grusgropar och ojämnheter som jag får saxa mellan för att komma in eller ut. För att slippa detta måste jag själv fylla groparna och jämna vägen......men då får jag först bygga muskler eller kanske be om hjälp.....

I denna min nya vardag finns känslan av ensamhet och egentligen så är jag nog lite ledsen, men den får vänta till hösten då tårarna kan falla sakta tillsammans med höstlöven.

"- Gråt lite, så går det över igen", sa också min mamma. Det är ett bra föräldrabudskap. Att gråta lite lättar hjärtat.

Vemodet rullar in.

I dag skulle jag vilja göra mycket som inte går att genomföra på grund av detta ständiga ösregn. Fullkomlig rotblöta! Det är bara inomhus som gäller för oss alla här i huset. En föraning om väntande årstider. Hjälp!

Vår käre snickare är en syn för gudarna där han går på takterassen klädd i en blå sopsäck för att skydda sig från de värsta regnet, men även han har nu gett upp och avslutar sin arbetsdag.

Tillbakablick på gårdagen:

Dagen gick i raketfart!

Telefonen ringer, mailboxen fylls på, frågorna haglar och beslut ska fattas. Det är definitivt slut på allt vad semester heter.

Jag fick uträttat det jag skulle och fick till på köpet en trevlig fika i Lund tillsammans med husets ungdomar. Än är det sommarlov :)

Gåradagen var en aktiv dag.