Hästar

Go´morgon!

Klockan är 07.00 och det är fredag.

Det ser ut till att bli en vacker dag, men luften är fuktig.

Termometern visar + 17 grader

Jag gick ut i förrådet och plockade fram min gamla ridsadel i älgskinn. Den har hängt undangömd i flera år sedan min härliga häst Marilyn Ming fick ge sig av till hästarnas himmel.

Jag har tänkt låna ut min sadel till en kvinna som nu har två hästar, en sadel och en ridsugen fästman. Den situationen känner jag väl igen och vill gärna vara den som kunde hjälpa till och uppfylla deras önskan.

Jag hade inte räknat med alla dessa känslor och minne som skulle komma över mig bara genom att jag plockade fram min sadel.....

Plötsligt fanns min häst med sina underbara ögon och sitt allt för pigga huvud på min näthinna. Hon var full av liv och jag älskade henne trots alla hennes tokigheter.

När jag var sju år red jag för första gången. Jag var med några kamrater hos en gammal gubbe som hade några ponnyhästar. Han bodde i något som kunde betraktas som ruckel med jordstampat golv och några få möbler i ett och samma rum. Han åt direkt ur konservburkarna eller på tidningspapper. Jag tyckte han var otäck, men han var enormt noga med sina hästar som definitivt levde ett bättre liv än vad han själv gjorde, utifrån mitt perspektiv.

Jag glömmer aldrig känslan när jag satt barbacka på den tjocka bruna lilla hästen och kände hur värmen från dess kropp fortplantade sig in i min. Detta var en upplevelse som fick mig att lägga all min fritid på hästar under de kommande tio åren.

Jag red på ridskola för den stränge militären Nilsson men avancerade så jag fick rida den vackra privatägda hästen Lublin, en vit lippizanerhingst, en stor ära! Jag blev ridfröken och undervisade barn i teori och praktik, jättekul. Sedan kom mina älsklingar; det svarta russet Rasmus, det svarta halvblodet Janina och den söta korsningsponnyn Oskar. Jag red för beridaren på Flyinge hingstdepå och förstod inte då vilken komplimang det var att få motionsrida och hoppa de vackra hingstarna, egentligen ofattbart.

Mitt liv var hästar.

När Mannen och jag köpte gården var en av utgångspunkterna att det skulle finnas bete och stall. Det sistnämnda var det inte mycket med men läget på Gården avgjorde köpet. Vi köpte egna hästar i storlekar som passade Familjen och allra först kom lilla Grållan och hennes föl Rolf (döpt efter en god Vän med mycket skägg!). Grållan lever idag sin ålderdom hos goda Vännen Yvonne och Rolf lämnade Maryd för hästarnas himmel sedan några år tillbaka.

Jag gick hästskötarutbildning på Skurups lantbruksskola för att lära allt jag inte kunde om foderstater, stallmiljöer, sjukdomar mm. Hela Familjen red och mellanSonen lade ner mycket tid på ridning och privatträning av sin älskade ponny Sweet Zelma.

Hästarna gav oss en fantastisk tid och gemenskap under många härliga år.

I dag har vi två hästar på Gården och kommer inte att skaffa fler. Jag rider inte, men jag har en ständig längtan inom mig efter långa skogspromenader till häst. Jag vet inte varför det inte blir av. Jag ger mig inte tid och när tid finns blir det inte av i alla fall?!

Nu när jag plockade fram min sadel vet jag att jag har en saknad att ta hand om. Jag kanske behöver börja rida igen :)

I dag ska FC Österlen möta Sankt Olof IF på Kvarnvallen. Det blir en match som heter duga och mer än vad mina "nerver" klarar av. Jag är en totalfegis som absolut inte vill skämma ut min Familj genom ett allt för stort engagemang i Sonens fotboll. Jag skriker, hoppar måste gå runt och kan bära mig åt. Fattar inte varför det blir så?! Jag stannar hemma och försöker låtsas som om ingenting händer, alltså lurar mig själv.... Men, Mannen är god och skickar små sms när det finns något bra att rapportera. Innan säsongen är slut ska jag se en FC Österlen match på deras hemmaplan i Ystad. Där kan jag kanske vara lite mer "anonym".

Skönt att det är fredag!

Tillbakablick på gårdagen:

Det blev sommar igen, vilken värme! Husets Ungdomar kastade sig i poolen när de kom från sina skolor, helt ljuvligt! Vi har det bra!