Hembesök.

Go´morgon!

Klockan är 06.30 och det är lördag.
Disigt.
Termometern visar + 2 grader.

Min hemstad har vuxit i från mig och jag känner mig vilse i det som en gång var kända och trygga tassemarker. Det känns underligt och en aning märkligt att en stad kan växa så otroligt fort. Det som förvånar mig mest, efter mitt senaste besök, är hur bilarna fortfarande trafikerar innerstaden och hur jag själv kunde på en parkeringsplats (väldigt dyr) mitt inne i citykärnan med två minuters promenad till det mesta. Underligt bekvämt! Bilar, bussar, buller och avgaser blandas med folkträngsel och högt tempo ute på gator och trottoarer. Så fort jag har parkerat och lämnat bilen så smyger sig stressen på och hjärnan ställs snabbt på omställningsläge, alltså till "streetsmart". Nu gäller det att veta som händer längre fram och åt sidorna, samtidigt som man helst ska ha ögon i nacken. Var är handväskan och är den stängd, vem kommer runt omkring mig och gå inte in i någon. Att stanna upp och titta i skyltfönster är att falla ur rytmen och så snabbt tillbaka in i fredagstakten igen. Kanske att det är just fredagen som gör att tempot håller den takt det gör, kanske att det är annorlunda en annan vardag eller det beror på att det är sen eftermiddag, inte vet jag. Människor är förmodligen på väg att avsluta sina arbete och hålla en efterlängtad helg. Butikerna är välfyllda med folk som mest irrar planlöst omkring, med undantag för de som fullkomligt dundrar fram med blicken stadigt fäst framåt. I de större klädbutikerna hänger kläderna numera i fullkomlig villevalla, svåra att överblicka och nästan omöjligt att finna rätt storlek. Undrar just vad som är bra med det och kanske den röran symboliserar det som är, det vill säga för mycket av allt på en och samma gång. Eller så är det någon form av organiserad röra som jag ännu inte har lärt mig att förstå.
Jag är också förundrad över hur många caféer och krogar som det kan finnas på en och samma plats. Idérikedomen måste vara hög och jag antar att det är stor konkurrens om gästerna, men oj så många det är som fikar :) Själv fick jag en annorlunda upplevelse när jag tillbringade en kväll tillsammans med ett gäng härliga Tjejer i  ett gammal museum som numera blivit en "Boulbar". Helt otroligt fantasifullt! Där kan stadens folk träffas utan allt för stor trängsel och umgås med varandra utan att vara stilla. I denna jättelokal, som tidigare hyste gamla vagnar, spelas det nu långsam boul på flera banor. Helt genialiskt, mycket trevligt och passar alla oavsett konstruktion och förmåga. Grattis till den storstadsoasen! I sommar ska jag träna på boule, märkte tyvärr att bollar inte är min begåvning, men med lite träning så ska jag nog bli bättre. Boule är en lat sport...var det någon som sa under kvällen :)
Ute i sena kvällen på lite mer avsides platser känns osäkerheten av. Bilar med vrålande ungdomar passerar mig en och flera gånger...skumt! Jag går snabbt mot min bil och ser mig noga omkring, känner mig obekväm med min ensamhet i kvällen, speciellt när jag märker att tre unga män plötsligt befinner sig strax bakom mig och jag växlar upp min takt ytterligare. Varför ska det behöva vara så eller är det bara jag som har varit borta för länge och egentligen känner oron för våld genom dagspressen och nyhetsvärlden. Undrar om jag hade varit ute ensam om kvällarna i fall jag hade bott kvar i storstaden...kanske inte.
Därefter uppstår ett nytt problem; hur hittar jag ut, det var lättar att hitta in? Alla dessa gator som tidigare var självklara, och där var enda körfil fanns inristad i minnesbanken, är numera helt förändrade för mig. På- och avfarter som inte känns logiska, återvändsgator och förbjuden genomfart, långt iväg och så tillbaka igen innan man är åt rätt håll igen. Det är så det blir när man är borta för länge och när man inte längre har "flow" i trafiknätet.
Några egna timmar i min hemstad och jag saknar absolut Kockumskranen, arbetarstadens signum, som numera är ersatt av ett snurrat torn, fult och en ensam symbol över rikedom och segregering. De som har råd att bo där tjänar mer i månaden än vad vanliga knegare gör på många månader och då kan man undra varför detta hus blev byggt på bästa mark. Turning Torso ser synnerligen ensamt och missplacerat ut och kanske att det kommer att växa upp ett nytt lyxboende bredvid, ett nytt skruvat torn som sällskap och ännu ett försök att sätta staden på kartan, för de som imponeras av detta.
Malmö är en vacker stad, beroende var man befinner sig, men den växer så det knakar och de flesta av oss har väl varit drabbade av växtvärk som både smärtar och skapar oro, så det gäller att skynda långsamt. Tillväxt behöver ta sin tid och få sin omsorg.
Malmö i mitt hjärta.

Tillbakablick:
Hortensior.
Tick-tack-tick-tack..
Konsumera.