Det var då.

Go´morgon!

Klockan är 06.07 och det är måndag.

Snö & tö.

Termometern visar + 4 grader.

Utsikter för dagen:

Det ser lovande ut! Undra just i fall det inte blir dax för att fira de första fem plusgraderna i dag?! Gumman Tö jobbar i rekordfart!

Om jag snörar på mig ett par skridskor så kan jag åka från min ytterdörr genom vår grusväg och ut till landsvägen utan några som helst bekymmer med underlaget. Det ligger en tjock och bra is om man nu tänker utifrån skridskoåkning, för övrigt är vägen förenad med fullkomlig livsfara och knappast körbar utan superdubbar.

När jag var liten så tog jag mina skridskor hängandes i sina snöre över min axel och traskade ner till Öresundsdammarna i Malmö. Där åkte jag och alla andra runt och runt mellan de båda dammarna och deras små fågelöar. Det var kallt, gjorde ont i fötterna och var helt underbart. Vi jagade varandra, försökte göra tjusiga piruetter och killarna åkte baklänges i full fart på sina svarta hokeyrör. De som var bästisar åkte i par och de som var lite förälskade höll varandra i händerna. Lugnt och fridfullt, barn, unga och vuxna tillsammans.

På vår gård hade vi under några år en gårdskarl (fanns på alla gårdar) som mot alla odds gillade barn. När termometern visad på minusgrader under flera dagar så spolade han vår bakgård och så fick vi en liten men jämn och fin isbana att åka på. Detta gav honom respekt och minskade definitivt hans bekymmer med vårt spring i rabatterna.

Det var viktigt med barns lek och på bakgårdarna fanns det gungor, klätterställningar och sandlådor. Mammorna satt och stickade, solade och pratade med varandra på bänkarna under tiden som deras små lekte och vi som var lite större hade till uppgift att passa de mindre. Lugnt och fridfullt. Gemenskap och vänlighet.

När jag blev lite större så kände alla vi barn varandra sedan flera år och våra föräldrar kände varandra och alla oss barn. En positiv social kontroll som skyddade många och gjorde mig trygg.

Sedan fanns det förstås dessa som vi kallade för "sladdertanterna", de hade själv inga småbarn men de hade fullt upp med att hålla koll på oss alla och springa runt och skvallra om alla och envar. De var otroligt nyfikna, närde sig på andras vara eller icke vara och de var riktigt illa omtyckta, även om de inte förstod det själv.

Vi utkämpade gårdskrig, där det kunde gå hett till och vi snurrade flaskan eller hade sanning och konsekvens i skydd av källarmörkret.

Vi lekte med varandra, vi var utomhus och vi använde vår fantasi och kreativitet från det att vi var små till vi kom upp i högstadiet.

Regniga dagar ringde man på någons dörr och frågade om "man fick komma in och leka", vilket man oftast fick, beroende på hur många syskon som fanns i familjen.

Solidariteten kom med uppväxten.

I dag rullar allt igång och vi har fem arbetsfyllda veckor framför oss innan det är dax för vårvinterlovet. Vilket vackert ord; vår och vinter, vårvinter. Det är väl då som snödropparna ska visa sig längs med huset på solsidan och livet ska bli lättare att leva.

Vissa kallar vecka åtta för sportlov, men vad menas med det? Förmodligen dyra resor till svenska fjäll eller sydeuropeiska berg.

Någon säger februarilov, vilket är passande med tanke på tidpunkten.

Förr i tiden kallades samma lov för "kul-i-fem, vilket betydde att man anordnade roliga aktiviteter för de skollediga barnen under fem dagar och då var det allt möjligt från sport till teater och sagoläsning.

Nu kunde det kallas för spel & datorlov.......

Tillbakablick på gårdagen:

Det hände absolut inget annat än att jag hade ett glädjande och positivt samtal med inflyttade och mycket trevliga Grannar i vår by, vilket gav framtidshopp för vår lilla väg och det gav mig personligen kraft att stå emot de negativa tendenser som numera visar sig. Vi är trots allt flera som vill trivas tillsammans. Skönt!

Gårdagen var varken eller.