Julexpressen

Go´morgon!

Klockan är 07.15 och det är lördag.
Regnvått och stilla där ute.
Termometern visar + 3 grader.

Nu är det dax för den stora "julexpressen" att lämna perrongen, först lite sakta och sedan med en väldig fart för att nå slutstationen Julafton i tid. Varje år vid samma tid och samma längtan, men också fasa för att inte hinna med tidtabellen och klara av allt.
I dag ska  husets adventsstakar och julstjärnor på plats. Gården ska smyckas med lampor för att ljusa upp och glädja i vintermörkret. Detta innebär en förfärlig massa fönsterputsning, krypande på vinden och sökande i förråd för att hitta rätt bland alla julprylar, ett trassel av sladdar och oftast lampor som inte fungerar. Här gäller det att ha tålamod och stå ut med förarbetet innan det går att skåda det stämningsfulla resultatet.
Julstädning är ett minne blott, något som var inpräntat sedan barnsben för att få huset skinande blankt inför de stundande julkalasen och fullkomligt onödigt. Numera städar jag när julen är slut, vilket ger en stressfaktor mindre och känns betydligt mer meningsfullt. Julgardiner tillhör också svunna tider, tack och lov, för nu är de flesta fönster gardinlösa i huset och i bästa fall så åker de två som finns ner för en tvätt innan de hängs upp igen till nypustade rutor. Men, en fin julduk ska vi ha och den är väldigt lång och förfärligt tråkig att stryka. Tänk att det finns de som påstår att de älskar att stryka, som till och med stryker underkläder, suck så onödigt.
Vad kostar skinkan och ska vi ha en fårfiol i år, vem kommer hem till jul och kommer Tomten, hur många julklappar ska inhandlas och till vem, när ska vi köpa granen, vilken dag kan vi ha julinköp, mat och klappar....milde tid, tankarna surrar runt i huvudet och tar allt för stor plats. Nu gäller det att sortera och slappna av, vänta och försöka njuta istället för att stressa bort tiden.
Det allra första som gäller är årets adventsljusstake som består av fyra rejäla blockljus, som kan brinna länge och som vi tänder under någorlunda högtidliga former. Varje söndag är ett steg närmare, en station med ett kort stopp i juletid, ett nytt ljus ska tändas, lite glögg och skön julmusik. Trevligt!
Adventskalendrar är väl inget som ska inhandlas eller kanske...det tål att tänkas på :)
I morgon går startsignalen! Hela stora kära Familjen samlas för att tända första adventsljuset och skriva önskelista till Tomten. Bordet kommer att digna av julgotter, frukt och glögg och pennan kommer att gå varm när önskningarna flödar. En önskan i taget för en person åt gången tar sin tid. Denna tradition startade Mannen och jag när våra pojkar var små, som ett sätt att lugna ner julförberedelserna och låta december vara en julmånad, även om kommersen redan då gjorde allt för att starta i förtid. Numera börjar julen säljas ut redan i oktober (otroligt trist!), vilket kan vara outhärdligt svårt att genomlida för de våra små, som vill här och nu och med en gång.
Det gäller att träna sinnesnärvaro, hur det ser ut, känns, doftar och hörs. Att hinna med alla dessa ljuvliga intryck som kommer med julen. Tänk så gott det doftar med nybakade lussebullar och pepparkakor, med nyhuggen gran och med hyacinter och visst är det en vacker och stilla upplevelse när julljusen tänds i granen och när adventsstjärnan är tänd under natten i sovrummet hos barnen.
Vi behöver fördjupa oss i stunderna av det som gör oss lyckliga och inte ha så bråttom mot nästa mål. Vi vuxna behöver vi lära oss att stanna upp och njuta av det lilla för att ge det vidare till våra barn innan det är för sent. Här och nu hinns dåligt med nu för tiden. Bättre att göra lite av något och hinna med än att göra mycket av allt som bara går förbi och snabbt glöms bort.
Min tågexpress har ett stopp varje söndag och tiden där emellan är så väl planerad som möjligt för att ge bästa möjliga lugn och trivsamhet. Inget får gå för fort, även om allt annat går i en svindlande fart, jag behöver sänka stressnivån för att hinna med att njuta av det som är och pågår. Alltså, en vecka i taget och många positiva tankar sedan får det bli som det blir för julen kommer hur som helst.
Vägen är allt.

Tillbakablick
Granris och fågelmatare
Styrelsemöte i Lund
Liten gosse i famnen

Lättlurad

Go´morgon!

Klockan är 07.09 och det är måndag.
Frosten gnistrar i gräset.
Termometern visar -3 grader.

Det finns förmodligen ingen som är så lättlurad som jag, det vill säga som är så bra på att lura sig själv och som så godtroget tror att det ska lyckas. Det finns ju alltid något som kommer emellan, hinder som dyker upp lite oväntat, händelser som ger en eller annan anledning och så alla dessa om, ifall eller kanske som sätter "felleben"på goda intentioner.
Jag är inte ensam om detta och det är alltid en tröst, men också ett tillåtande som innebär att det är okey att misslyckas när andra gör det. Trams!
Nu måste jag! Kom igen!
Inget får komma emellan denna gången och det ska inte finnas några ursäkter, jag kan!
Att ge löfte till sig själv måste vara något av det allra svåraste som finns och att bedra sig själv, i smått och stort, är definitivt att svika den man själv är.
Ja, ja ...inte så farligt, man är väl "bara människa".
Men, hur kan man vara så tokig att man ger sig själv svek om och omigen. Man blir inte trovärdig inför sig själv och förmodligen än mindre för andra...vilket går att lösa med hemligheter, ingen vet, ingen kan tycka och då är det inte så pinsamt att misslyckas.
Inte så farligt, jag ska, det ordnar sig, det får bli någon annan gång...
Det ska vara rätt läge och tillräckligt med motivation tillsammans med en stor portion envishet och tålamod, med betoning på mod. Det ska dessutom finnas en lust och den är viktigt! Allt som är lustfyllt är kul och håller längre. Belöningssystem fungerar, även på sig själv, och omgivningens uppmuntran kan betyda mycket och ger dessutom en viss svårighet att smita undan för egen del.
Kan man se sig själv i ögonen, rakt in i spegeln och lova, utan att lura sig själv? Inte jag.
Ja, ja, det omöjliga tar bara längre tid, kanske ett helt liv och så där i sista stund så kanske ett och annat står klart, kanske inte.
I dag gör jag ett nytt försök...med betoning på försök.

Tillbakablick
En underbar födelsdagspresent på Kronovalls Vinslott, tusen tack!
Styrelsemöte & afternoontea, trevligt.
Kylan kommer, kallt!

Nu

Go´morgon!

Klockan är 07.08 och det är lördag.
Träden är stilla och marken blöt.
Termometern visar + 1grad.

Vaknar upp till tusen av små hundpussar och vill egentligen somna om men blir samtidigt så fylld av kärlek till lille Paco att jag går med på en stund av "morgonmys"och sedan upp ur sängen och ut i morgonmörkret.
Det känns som en riktigt bra dag, en skön dag som är fylld av förväntningar och funderingar. Just nu verkar det som om det mesta fungerar...man ska inte ropa hej för än man är över bäcken...och jag gör mitt bästa för att gestalta mig i det som är här och nu.
Det är en konst att leva i nuet, att uppleva stunden som den är, att lyssna, se och höra det som pågår och inte springa iväg med tanken på vad som kanske kommer efter. Att lyssna på vad någon annan har att säga och berätta, utan att lägga i egna värderingar och snabbt berätta om sig själv eller någon annans upplevelse kan vara väldigt svårt. Att ta sig tid att se vad som verkligen finns framför ögonen, att våga stanna upp och känna in det som är här och nu i denna stund kan vara bekymmersamt eftersom det så gott som alltid finns ett sedan som tar tanken från nuet.
Barn är underbara mästare i stundens konst, de vill och kan i stundens ingivelse, de lyssnar på allt som de förstår, annars frågar de, och de ser det lilla i allt det stora. Barn är tänkare, små livsfilosofer som har otroligt mycket att lära och påminna vuxenvärlden om, det som vi själva en gång var så bra på och som tiden sakta och omärkbart har tagit ifrån oss.
Att bli verkligt lyssnad på och sedd för den person man är, kanske för tillfället, betyder egentligen allt.
Det finns bara en av oss.
Detta är en ljuvlig stund på en underbar dag! Jag sitter här och skriver, mitt mjölkkaffe är rykande hett, stearinljusets låga flämtar en aning, dagen håller på att vakna och hundarnas andetag ger mig ro. När jag ser mig omkring så känns allt tryggt och jag fylls av tacksamhet. Jag är övertygad om att tacksamhet ger ett vänligt sinne och föder omtanke, det som med ett fint ord heter empati. När man blir sedd och lyssnad på, som liten och/eller som vuxen, så föds det en möjlighet att ge det samma till någon annan och när man känner och förstår sitt sammanhang så får man möjligheten att stanna upp och uppleva stunden och sig själv.
Det är ingen som har lovat oss ett enkelt liv, vi behöver stanna upp och ge oss själva tid!
Lyssna på någon idag.

Tillbakablick:
Värnamo över, skööönt!
LillOnkel fixade det, grattis :)
Mullvadarna trivs fint i gräsmattan...

Skugga

Go´morgon!

Klockan är 05.52 och det är måndag.
Vinden har bedarrat.
Termometern visar + 4 grader.


Dessa våra kroppar, vårt yttre skydd av hud och hår, ett skal som skyddar ett unikt innehåll, det som är jag, bara jag i en enda uppsättning. Tänk som alla våra inre organ kämpar, i tur och ordning i en gemensam rytm, dag och natt och hela tiden för att göra livet möjligt. Så mycket som ska fungera, vilket komplext system och vilken logistik, ett beroende av fullkomlig samverkan som pågår där inom oss under tiden som vi är fullt uppfyllda med att putsa våra utsidor och göra våra kroppar så vackra och inbjudande som möjligt.
Ett eller några kilo för mycket, för tunna läppar, för stor näsa eller tänder som inte är tillräckligt vita. Kanske bröst som behöver bli större och hy som behöver stramas upp och inte att förglömma oönskade gropar i låren med hud som benämns som apelsinhud, hm.... Hår är så gott som alltid källa till bekymmer och som kanske ska tjockas på med löshår eller färgas och klippas till frisyr som ligger i tiden. Inte att förglömma är alla tatueringar, ett nygammalt sätt att pryda kroppen med bilder, för tid och evighet.
Stress kan påverka det mesta av vårt yttre och plötsligt står vi där med bukfetma, håravfall och bekymmersrynkor.
Vi kämpar på allt vad vi kan för att bli någorlunda nöjda med vårt eget yttre och glömmer lätt att ta varsamt hand om det som är vår insida, det som håller oss vid liv. Mat och dryck behöver väljas med omsorg så att vårt tarmsystem mår väl och att våra reningssystem hinner med. Vi ska vara försiktiga med sockerintag och äta med lagom tidsintervall för att hålla vår blodsockerkurva stabil. Vår fysik behöver rörelse och motion och vår hjärna behöver vila i både korta och längre perioder.
Pust! Mycket att tänka på som vi lätt glömmer bort. Istället köper vi kläder för dyra pengar och kanske av speciella modemärke som blingar extra mycket rikedom och imponerar vår omgivning. Vi är vad vi bär, vilket kan vara en klass- eller grupptillhörighet som fungerar även då kläderna kommer från secondhand butiken. Vi smyckar oss och klär upp oss, för oss själva och för andra. Det är trevligt och ibland även nödvändigt.
Jag tittar mig i spegeln varje dag och har ändå svårt att känna igen den som är jag, som blivit jag. Ser jag verkligen ut så där? Vem är jag lik? När blev det så här? En skugga av mitt inre jag.
Åren går och tiden sliter på vårt hölje. Det är svårt att hinna med den fysiska förändringen, att acceptera och bo in sig i nya hölje och att gilla det man ser.
Måste man gilla utsidan för att trivas med insidan? Kanske att det är så.
Det gäller att ta väl hand om det som finns på insidan, den som egentligen räknas, och leva med den man ser där i spegelbilden.
Att tycka om sig själv är en bra början till att tycka om andra.
Skönt att veta att det finns någon som tycker om allt det där som detta kroppsliga hölje trots allt förvarar.
Jag har världens underbaraste Barnbarn. Han är snart två månader och växer så det knakar. Hans lilla ansikte och kropp är i ständig förändring och han fäktar med sina små armar och ben, tittar sig nyfiket omkring och har gett oss sina första underbara leende. Hans fina lilla kropp är på tillväxt och han gör av med massor av energi som kräver mat med jämna intervall, mycket sömn, rörelse, stimulans och ögonkontakt, ro och mängder med kärlek. Det som vi alla behöver från allra första början till sista slutet, våra basala behov här i livet, egentligen inget mer.
Åldrandet börjar när vi föds.
Jag är numera en "Tant" och en stolt och lycklig Farmor med rynkor lite här och där. I mig är mina alla åldrar samlade och det kräver en del av höljet samtidigt som tyngdlagarna är vad de är och gör vad de gör med mig, med oss alla och envar, förr eller senare.

Tillbakablick,
Månsken!
Blocketfynd!
IKEAångest!

Frida Kahlo

Go´morgon!

Klockan är 06.08 och det är tisdag.
Snålblåst.
Termometern visar + 4 grader.

Det var en väldigt blåsig och grådyster lördag, en ledig dag som bjöd på dåligt med inspiration, då vi bestämde oss för att mjuka upp våra sinnen med färg och spänning. Vi satte oss i bilen, gjorde en snabb fikapaus i Ystad och sedan körde vi vidare mot Öresundsbron, denna bro som jag en gång var motståndare till men numera (tack och lov) älskar. "Bron" ger otroligt många möjligheter till storstad, annat land och nya upplevelser, för att inte tala om Kastrup som ligger där precis vid brokanten med sin fantastiska flygplats, alltid lika efterlängtad.
Nåväl, vi körde över bron och styrde färden snabbt förbi huvudstaden och ut till Ishöj och konsthallen Arken. Det blåste otroligt mycket och regnet piskade i ansiktet när vi vandrade från parkeringsplatsen, saxande mellan vattenpölar, mot ingången och värmen. Så fort vi kom igenom svängdörren så möttes vi av en färgkaskad, av ett vackert och fundersamt ansikte i storformat, av denna konstutställning som gestaltar Frida Kahlo och hennes liv i konsten och som konstnär.
Det är en betagande utställning, en sorgligt vacker och vemodig berättelse om ett svårt liv fullt av kamp, sjukdom, revolution, kärlek och en otrolig uttrycksförmåga. Frida Kahlo föddes 1907 i Mexico och dog 1954. Hennes barndom var starkt präglad av revolutionen och kantades av sjukdom. Det som blev avgörande för hennes måleri var en djupt tragisk bussolycka som skadade Frida mycket allvarligt och gjorde henne bunden till sängen under lång tid. Det var då hon började måla.
Det är flera självporträtt som gestaltar hennes skönhet och gåtfullhet, det är färg, djur och blommor, det är en varm och vacker utställning som visar kamp och kärlek.
Regnet piskade i vinden ute vid havet och vi gick långsamt fram inne på Arken och fylldes med värme och kraft, det var helt underbart.
Väl hemma beställer jag en dvd om hennes liv, längtar redan efter att ta del av den och är väldigt tacksam för min lördag på Arken, glad för att Bron finns, för Mannen som körde genom regn och blåst, för våra Ungdomar som har den goda smaken att uppskatta konst och för det liv som jag fått och lever fram till nu.
Bryt vardagen mina Vänner, åk till Arken och njut världskonst!

Tillbakablick
Österlen-Värnamo t & r, igen och igen...
"Bomber och granater", JC 13 tar sin början på Österlen!
Farmors älskade unge!

Bortskämd

Go´morgon!

Klockan är 05.50 och det är fredag.
Lugnt och stilla
Termometern visar + 5 grader.

Jag har blivit bestulen på mina morgonrutiner! Vardagen har förändrats och det jag gjorde tidigare har fått ge vika för andra behov. Jag är inte längre ensam på morgonkvisten, i alla fall inte på vardagarna och det är ovant och faktiskt en aning småirriterande.
Numera är det mer än jag som kommer upp i arla morgonstund, inte för att man vill eller att det behövs utan för att man måste och det är en väldigt stor skillnad. Två sömndruckna och knappt seende personer (dagligt underverk att de vaknar av väckarklockan) ska förses med frukost, en rejäl sådan, för att sedan få kraft och ork till att möta dagens förpliktelser och möjligheter. Smaken är som baken och frukostvanorna likaså, var och en vill ha det på sitt vis och själv har jag knappt tid med min ostmacka och mitt ljuvliga mjölkkaffe.
Slut med lugn och ro!
Vanor är inte lätta att förändra, varken goda eller mindre bra vanor. "Man kan inte lära gamla hundar sitta" men det kan vara synnerligen svårt att få en ung vuxen att ta till sig nya vanor, det som kräver tid och tålamod. I morgonstund kan just tålamod vara en bristvara, starkt förknippad med vilja och ork och i detta blir min närvaro en balansakt där det gäller att navigera för att på bästa sätt underlätta och medverka till en så bra morgonstart som möjligt.
Man mår bra av att bli lite ompysslad, att få vara en aning trött och butter i tidig morgon, utan att någon stör sig på det, och att få en frukost serverad. Även om man så att säga ska klara sig själv, inte bli "bortskämd" av en curlingförälder och så vidare så kan en vänlig morgonsjäl vara en bra kickoff på dagen.
"Morgonstund har guld i mun", i den bästa av världar.
Efter en stund är frukosten i magen och krafterna på plats, tiden blir knapp och skolbussar väntar. Det förundrar mig dagligen hur snabbt den där sista stunden går och hur allt hinns med. Frukosten måste vara någon form av raketbränsle. Bra! En snabb kram och så iväg med stora kliv och väskorna på ryggen.
-Hej då, ha det bra idag, vi ses i eftermiddag/kväll ekar mot en gänglig ryggtavla. En hand som vinkar i luften och så ett kort -Hej då.
Så var det över och det blir min morgonstund. Min förändrade morgonrutin gnager en aning och stjäl en gnutta energi. Att dessutom behöva skaffa andra kvällsvanor, eftersom morgonen kräver fullständig fokus och ett mjukt humör, är inte lätt men allting går och jag kommer förmodligen att vänja mig.
Det där med att finnas för någon annan och själv stå tillbaka för någon ska må bra, det är nog något av ett livsskript för mig och många andra vuxna ( troligtvis mödrar).
Jag mår bra när du mår bra... kanske egensyfte, hoppas verkligen inte!
Det gäller att ta för sig när det är tid för ganska snart ekar huset tomt och tystnaden bjuder endast på ensamhet och en förmodad saknad efter truliga morgonmöte, raketfrukost och möjlighet till omtanke.
Hm...nåväl, nu väntar min morgonstund och allt har ju sin tid.
Go´morgon kanske får bli till ett go´kväll då och då :)
Allt är möjligt!

Tillbakablick!
Dax för resor t & r Lund igen.
Hjärnkontoret på högtryck.
Stenhus!

Plötsligt händer det!

Go´morgon!

Klockan är 06.37 och det är fredag.
Det regnar
Termometern visar + 8 grader.

Allt började så bra.
Vi fick sågat ner ett antal välväxta lärkträd som växt sig kämpahöga genom åren. Plötsligt fanns det ett oanat ljus och en öppenhet runt huset som var överraskande härligt. Men så hände det något annat också. Ingen signal! Långt där under trädrötter och stora sten hade det slingrat sig fram en liten kabel, den som ger oss möjlighet till kontakt med hela yttervärlden, den som betyder mycket här ute i rofyllda och långsamma bygder. Nu var den av, det fattades en bra bit, den biten kabel som gav oss vår kommunikation, vilket innebär inget internet, ingen fast telefoni!
Himmel och pannkaka! Ja, det där med telefonen var väl något som fixade sig men utan internet var det inte bra!
Den första nätlösa dagen bestod mest av allmän förvirring och olika sätt att lösa det akuta, det som handlade om arbetet och allt som hör där till. Sedan kom tiden...plötsligt fanns det tid över, tid som inte kunde användas till en stund av att surfa runt, att samla information, att vara nyfiken på, kanske också som en stund av avkoppling.
Mannen i staden bombaderade Bredbandsbolaget med samtal och fick slutligen svaret att det skulle ta 3-5 arbetsdagar och då räknas inte lördagar och söndagar. Mindre panik utbröt här hemma och vi försökte peppa varandra med att det också kunde betyda att de kom nästa dag och sedan skulle allt vara som vanligt igen, men så blev det naturligtvis inte.
En dag senare kom "Simone" instormande med sin vrede och bar sig åt i skog och mark, vilket innebar timmar av strömlöshet och mörker, inget vatten, kyla och ett omkullblåst jätteträd med hela sitt rotsystem precis utanför huset.
Det var bara att slå sig till ro och tända fullt med levande ljus, elda rejält i brasan och krypa ner under en varm filt. Kortleken dammades av och bokhyllan inventerades. Vi blev beroende av varandras sällskap och det var riktigt trevligt :)
Natten blev mörk och kylig och morgonen var besvärlig utan rinnande vatten och morgondusch, men plötsligt så hände det! Ljuset kom tillbaka och vi jublade likt galna fotbollssupportrar över vår ljusa tillvaro. Kaffet blev serverat, duschen blev flitigt använd och dagen kunde starta igen.
Sedan hände det igen! Plötsligt rullande teknikernas bil in på gården och de kunde lugnt konstatera det vi alla redan visste, det vill säga ingen signal... men de utlovade också en grävmaskin inom 1-3 arbetsdagar (suck), det vill säga om inte Simone hade ställt till det för mycket.
Nu var vi så nöjda med att strömmen var tillbaka så detta kunde vi klara och tro det eller ej för nästkommande dag stod de där med sin grävskopa och inom 30 minuter så var vi uppkopplade igen. Glädjen stod åter högt i taket, speciellt hos de två som suttit och tentaskrivit utan internet i tre dagar!
Nu var allt bra igen :) Tack!
Internet är en tidstjuv, ibland en nödvändig sådan, som behöver begränsas med alla medel för att ge människorna tillbaka sin gemenskap "in real life" med varandra!
Det är bra att få reda på vad man behöver förändra här i livet :)

Tillbakablick:
Allt är inte så enkelt (eller svårt) som man ibland kan tro.
Det finns ljus i mörkret!
I det stora hela är vi alla mycket små.