Leva, leva, leva!

Go´morgon!

Klockan är 07.19 och det är måndag.
Regn.
Termometern visar + 8 grader.

Leva, leva, leva! Det är så betagande vackert på Österlen och i min lilla by. Här lever jag mitt i paradiset på en av de vackraste platserna på hela jorden, lycklig över den möjligheten men också medveten om att många andra befinner sig bakom stängda dörrar i sin ensamhet eller kanske i ett rent helvete där skönhet inte längre existerar, där våld och fattigdom har tagit makten över det som en gång var. Det ger en känsla av vanmakt och en önskan om att vilja hjälpa. Pengar är inte lösningen på allt. Jag tror att många av oss vill hjälpa, men att vi inte vet hur och kanske att vi är rädda för att ta på oss något som kan betunga och ändra om i det bekväma och invanda liv där vi redan lever vår vardag. Tänk om vi valde att ge oss möjligheten att bli Vän eller Vänfamilj till någon av de många som inte har någon att se det vackra tillsammans med, någon som har ensamhet som sin enda vän eller är en familj som inte har några sociala kontakter. Tänk så tryggt det skulle vara att få möta vänlighet och förståelse, att få bryta sin isolering, att få berätta och lyssna. Alla behöver en famn att vila ut i, liten som stor och ung som gammal. Det skulle säkert ta sin tid att lära känna varandra och det skulle kräva sin ansträngning men jag är tror att det skulle ge utdelning i form av fin vänskap.
Det kunde vara Du eller jag som befann oss i ensamhet, det skulle kunna vara din eller min familj som inte hade någon att dela sin tid med, någon som aldrig kom ut i den läkande naturen, som kanske aldrig kom till skog eller hav. Vi måste börja hjälpa varandra utan krav på pengar eller tacksamhet, vi behöver stå ut med att det kan bli lite annorlunda och obekvämt för ett tag. Tänk på våra gamla som kanske inte pratar med någon annan på en hel dag, ibland mer än så, tänk på de som precis kommit till vårt land och inte förstår vårt språk eller vårt sätt att leva. Det är egentligen bara att öppna ögonen och se sig omkring, sätta på kaffet, hälla upp den nykokta flädersaften och bjuda in till en stund av gemenskap. Jag och vi alla skulle kunna lära av andra kulturer där en främling också är en vän, någon att bjuda in till sitt hem och sitt bord för att dela med sig av det som finns. Vi måste börja våga.
Jag vandrar runt i min trädgård med tankar som gror i sommartid. Det doftar underbart av fläderblom, jasmin och rosor, det ger minnen av svunnen tid och föder nya idéer och möjligheter. Själen fylls till bredden med tacksamhet över denna plats, en stund på jorden.
Solidaritet är ordet.

Tillbakablick:
Flädersaften smakar ljuvligt.
Målarpensel i handen.
Söndagsmiddag med Familjen.

Ditten och datten

Go´morgon!

Klockan är 06.14 och det är måndag.
Sol.
Termometern visar + 9 grader.

Ljuva sommar! Inte gnälla, bara njuta...men det uppstår vissa bekymmer när inomhustermometern visar + 30 grader i sovrummet, trots att balkongdörren står på vid gavel. Täcke är ett minne blott och vattenglaset är väl påfyllt. Det gäller att koppla av, komma till ro och tänka på allt annat än fötter som är varma som om de befann sig i ökensand och en kropp som har förmågan att rotera så att underlakanet tappar sitt fäste om madrassen. Det är nu som fåglarna kommer till hjälp med sitt stillsamma kvällskvitter och ljuset från rummets tre olika vädersträck ger ro. Solen går ner bakom ängen och blåregnets vackra blommor ger spännande skuggbilder bakom gardinen i öster. Det är nu som man ska (med vissa svårigheter) sträcka ut kroppen, ta hand om sin andning och njuta av dagen som håller på att passera i den stilla sommarkvällen.
För inte så länge sedan låg jag påbyltad i pyjamas med långa armar och ben, med tjockt duntäcke och en ullfilt över det, och kände mig ändå kall och frusen. Inte ett fågelkvitter att lyssna till och endast ventilationsfönstrets lilla springa öppen för friskluft. Ute var allt vitt, hemskt vitt och fruset.
Nej! Det går inte att klaga på väderleken och varför ska det egentligen klagas så mycket på allt och ingenting? Jo, det måste klagas på någonting för av någon underlig anledning så är det väldigt lätt att klaga människor emellan och väderleken tycks förenar alla, speciellt oss (absolut jag) som är mer eller mindre väderberoende för att må någorlunda bra i kropp och själ. Tänk om vi alla slutade klaga och istället började diskutera allt det som är bra och fint, om hur gott vi egentligen har det och så trevligt det är här i livet...lockande tanke som slår kullerbytta i fantasin! Jag misstänker att man i så fall hade blivit att betraktad som en ansträngande muntergök, en självgod en som sög för mycket energi och som andra egentligen inte skulle orka med...det är nog lättare med en som smågnäller över ditten och datten :) Suck & stön!
I går var det sommarloppis i två byar och folket strömmade till. Sommarboende rusar in när loppisen startar och plockar fullt med stora och spännande möbler som kan vara bra att ha och måla om eller kanske slipa på som ett sommarprojekt. Någon ska säkert göra ett "klipp" och sälja vidare i butiker för inredning eller på auktionshallar. Platsmattor verkar vara inne igen och säljs med strykande åtgång och verktyg och redskap säljer som bara den bland "gubbarna". Bland alla tekniska prylar talas det andra språk och milde skapare vad folk rotar och letar för att hitta ett billigt fynd. Intressant att tyger, gamla dukar och gardiner väcker så stort intresse. Det prutas så jag nästan skäms över folks snålhet med tanke på allt frivilligt arbete som ligger bakom en loppis och dess ändamål som gynnar byns idrottsrörelse. Nåväl, "Smaken är som baken" och kommersen ger rejält klirr i kassan för kommande verksamhet. Själv köpte jag mig en mjölkkanna för 10 kronor, en blå och precis lagom stor för morgonkaffets varma mjölk. Något annat blir det inte för min egen del eftersom jag har gett mig ett eget löfte om att en sak ska ut om det kommer en ny in, med undantag för bruksting och det kan man förstås kalla en oumbärlig blå mjölkkanna :)

Tillbakablick
Folkfest.
Svala bubblor i sommarkvällen.
Fläderblom.

Lyssna och lär.

God morgon!

Klockan är 05.44 och det är Sveriges nationaldag.
Sol.
Termometern visar + 9 grader.

-Vad har du på hjärtat? En fråga som kräver tid. Jag fick ofta höra detta som liten flicka när de snälla vuxna undrade vad jag hade att berätta eller ville fråga om. Det fanns vuxna som hade tid, som tyckte att det var betydelsefullt att lyssna på mig. Själv lärde jag mig tidigt att vänta, att tyst fånga in mina tillfälle och inte störa för att kunna berätta eller ställa frågor kring mina tankar och funderingar. Det var ett samspel mellan barn och vuxen som gav utdelning år båda hållen, en "win-win situation" skulle man kanske kalla det idag.
Det händer att min snart 10-åriga bonuspojke sover över hemma hos oss och han vet att jag stiger upp tidigare än alla andra här i huset och tar väl vara på det. Vi kan sitta i köket i timmar och hela hans hjärta har fullt upp med att berätta och beskriva. Det är inte alltid som jag hänger med i fantasins alla svängar, men det gör inte så mycket för jag kan i alla fall lyssna. Det är mest han som pratar och den vackra lilla munnen bubblar på under tiden som ögonen funderar.
"Morgonstund har guld i mun"
Det är bra att ha Mor-Farföräldrar när man är under uppväxt, någon som inte är med i vardagens alla svängar och fart utan någon som man kan vara i lugn och ro med och någon som faktiskt har tid att lyssna. Man lär sig tidigt respekt genom att bli bemött med respekt för sina åsikter och vi behöver alla våra vilopauser i vardagen, även som små. Barn och ungdomar behöver tid, nu mer än någonsin då samhället har en fart som är svårstoppad.
Jag är en stolt och lycklig Farmor och jag hoppas att jag ska få det stora förtroendet att vara en del av mina Barnbarns trygghet och få bli deras lyssnaröra under deras hela uppväxt, också när ungdomsåren ställer till det och livet kan kännas extra besvärligt.
Jag önskar också att barn av idag ska få vara med om åldrandet och få uppleva livet som det är och vad det gör med oss människor under tiden som åren går. Jag är så innerligt trött på vuxna som försöker göra om sig till ungdomar i rädsla för sitt eget åldrande och jag upplever att barn har förmågan att genomskåda detta.
Det fanns en tavla som var väldigt vanlig under min uppväxt och den kallades för ålderstrappan. Den visade livets gång från födelsen till döden, dess uppgång och nedstigande, en bild som tydligt berättade hur livet oftast ter sig och som var lätt att förstå och begrunda. Med hjälp av den var det spännande att som liten följa livet och kunna pricka in var nära och kära befann sig på trappan.
Livet är nu och barn är specialister på att fånga sina tillfälle. Det är en gåva utan dess like att få umgås med barn och ungdomar. De kan något som vi vuxna kanske egentligen aldrig vågar eller orkar längre, de kan tala med sitt hjärta till någon som de tror på och någon som har tid att lyssna.

Tillbakablick.
Beslut måste fattas.
Stolt Gudmor!
Stolt Mamma!

Förvirring

Go´morgon!

Klockan är 06.57 och det är söndag.
Sol.
Termometern visar + 11 grader.

Det är en aning förvillande när syren, liljekonvaljer och vallmo blommar på en och samma gång och i går såg jag dessutom att fläderbusken börjar spricka ut. Kanske att det är symptomatiskt för allt som sker runt omkring oss nu, en enda röra av förvirring och fundering där skillnaden från det som sker i naturen skulle vara att allt det andra inte är vackert eller doftar så väl.
Jag är absolut inte är ensam om att upptäcka den ena märkligheten efter den andra, såväl lokalt som globalt. Det blåser nya vindar och vi vet inte vad de bär med sig, vad som kommer att slå rot och vad som blir följderna av detta. Nu kan vi bara avvakta och under tiden ska det spekuleras, funderas, utredas, skrivas, pratas, debatteras och så vidare. Förändringarna sker, vare sig vi vill eller inte, men det är trots allt vi människor som påverkar händelseförloppet.
När hösten kommer får vi en chans till! Solidaritet behövs mer än någonsin, både till människor, djur och natur!
Hemma på gården har en gök flyttat in. Vad kan det betyda? Morgon och kväll signalerar den sitt koko-koko-koko. Det var en stor glädje till en början, då den tidigare bara hade haft uppgift som en av vårens budbärare i kanten av skogen, men nu är dess signal något som vi helt enkelt måste härda ut (även i gryningen) och vänja oss vid för den har bestämt sig för att dela gård med oss.
En gök lägger sitt ägg i andra fåglars bo, den tar helt fräckt för sig och boägarna har inget att göra utan får acceptera. När ägget väl kläcks och den lilla fågelungen tittar fram så blir den snabbt hungrig och dess fosterföräldrar föder den allt vad den kan. Gökungen växer väldigt snabbt och när den får ont om plats i sitt bo puttar den skoningslöst sina styvsyskon över bokanten där de går en fasansfull död till mötes. Den lilla fågelmamman kan inget göra och fortsätter med att mata sin gökunge tills den får luft under vingarna och flyger iväg.
"Man vet vad man har men inte vad man får"

Tillbakablick.
Älskade unge.
Torrt.
Längtan.