Sommartid

Go´morgon!

Klockan är 06.06 och det är lördag.
Sol
Termometern visar + 1 grad.

Österlen ligger i startgroparna! Nu är det snart dax att öppna fönsterluckorna på sommarparadisen, lufta sängkläderna och fylla på kylskåp och skafferi. Det är nu som vinterstängda små caféer och restauranger hänger ut sina öppet-skyltar och lockar med läckerheter över veckosluten och det är också tid för ÖSKG att leverera sin årliga karta över den Österlenska konstens begivenheter under påskveckan. Det är sommartid i morgon!!!
Våren är här, vitsipporna blommar och allt tar fart. Det är underbart!
När jag var liten så innebar denna tiden på året vårstädning för min Mamma. Mattor och täcken skulle ut på piskställningen (finns de fortfarande?) och bankas rena från vinterdammet med mattebankaren (också ett redskap som även kunde användas till att smiska olydiga barn i rumpan med...) , fönster skulle putsas skinande rena och nya tunna sommargardiner skulle på plats med pelargoner i fönsterkarmarna. Golven bonades högblanka och det vädrades tvärdrag som aldrig förr i huset. Alla barn skulle ut ur huset! Själv var jag väldigt lycklig över att det var dax för kulspel i sandlådan, hopperep på gården och gummiband på rasterna i skolan. Ibland hoppade vi dubbelrep, jag var bra på det, och det gällde att vara taktisk och räkna när det var dax att slå repet med sin kompis. Att rita och hoppa hage och kasta sin nyckel i rätt ruta var hur kul som helst och på kvällarna lekte vi gömme med gatans andra barn. Det var helt enkelt lekdax och vädret tillät äntligen det som varit begränsat under hela långa vintern.
Undrar om skolbarnen tänker det samma idag, att vara ute och leka, finns det över huvudtaget i deras tankevärld? Lek utvecklar vårt sinne och det gör oss medvetna om turordning, att man måste vänta, att det finns regler som behöver följas och att det ibland uppstår misslyckande. Det är härligt att vinna, det är kul att vara i ett lag och sammanhang och det är inte hela världen om man förlorar eller misslyckas för då provar man igen och igen.
Att gå ut och leka var det som hägrade efter att dagens läxa var gjord. Att ha lekkamrater var det bästa, någon som kom och frågade i fall vi skulle leka, kanske att få ha en bästis för det var den högsta lyckan och man lärde sig snabbt att det enda sättet att få kamrater var att vara en kamrat själv. Man fick kämpa, inget var självklart och det fanns absolut en hierarki bland barnen men det var lika för alla som gällde och alla fick vara med utifrån den turordning som gällde. Leka var ett positivt laddat ord långt upp i åldrarna, något som alla ville och som man absolut inte skämdes förr eller tyckte var löjligt.
Det var tryggt att uppleva alla de ritualer som fanns i livet hos de vuxna, tydliga tecken på övergångar, årstider och högtider. Det liksom markerade tidens gång och vad som gällde för nu, då och sedan. Det var helt enkelt förutsägbart, vilket är en trygg faktor i barna år och egentligen hela livet fram.
Jag önskar att tekniken hade hållts borta från våra små, att de hade fått utveckla allt de behöver i rörelse och lek istället för att paketera det i hjärnkontoret under stillasittande och ensamhet. Att ha en vän att hålla i handen, att viska hemlisar med och hitta på bus tillsammans med är värt allt i hela världen. Ingen dator eller mobil kan någonsin uppfylla det.
Allt var verkligen inte bättre förr och det finns till och med forskning på det (hahaha), men det borde vara klokt att plocka ut det som faktiskt fungerade bäst från förr och ta det med sig in i framtiden.Våra grundläggande mänskliga behov förändras inte. Vi ska sträva framåt men vi ska också ta lärdom av och bevara det som är verkligt bra och utvecklande.
I kväll är det dax för världen att solidariskt släcka ner belysningen för en timme. Kanske att vi skulle göra det lite oftare och då stänga ner tekniken för en timme eller två. Kanske att vi vuxna skulle lägga våra kära mobiler åt sidan för några timmar och ge oss ut med våra barn för att lära dem lekar som man kan göra utomhus och tillsammans. Nu är det dax för brännboll och krocket, nu kan vi spela badminton och spela boccia när kvällarna blir ljusare och väderleken mildare. Man blir aldrig för gammal och det gäller att lära ut det kulturarv som leken faktiskt är innan den försvinner för alltid.
Det är tid för lek och gemenskap!
Rädda våra barn!

Tillbakablick:
Trädgårdsfix
Glassväder
Restskatt...

Hembesök.

Go´morgon!

Klockan är 06.30 och det är lördag.
Disigt.
Termometern visar + 2 grader.

Min hemstad har vuxit i från mig och jag känner mig vilse i det som en gång var kända och trygga tassemarker. Det känns underligt och en aning märkligt att en stad kan växa så otroligt fort. Det som förvånar mig mest, efter mitt senaste besök, är hur bilarna fortfarande trafikerar innerstaden och hur jag själv kunde på en parkeringsplats (väldigt dyr) mitt inne i citykärnan med två minuters promenad till det mesta. Underligt bekvämt! Bilar, bussar, buller och avgaser blandas med folkträngsel och högt tempo ute på gator och trottoarer. Så fort jag har parkerat och lämnat bilen så smyger sig stressen på och hjärnan ställs snabbt på omställningsläge, alltså till "streetsmart". Nu gäller det att veta som händer längre fram och åt sidorna, samtidigt som man helst ska ha ögon i nacken. Var är handväskan och är den stängd, vem kommer runt omkring mig och gå inte in i någon. Att stanna upp och titta i skyltfönster är att falla ur rytmen och så snabbt tillbaka in i fredagstakten igen. Kanske att det är just fredagen som gör att tempot håller den takt det gör, kanske att det är annorlunda en annan vardag eller det beror på att det är sen eftermiddag, inte vet jag. Människor är förmodligen på väg att avsluta sina arbete och hålla en efterlängtad helg. Butikerna är välfyllda med folk som mest irrar planlöst omkring, med undantag för de som fullkomligt dundrar fram med blicken stadigt fäst framåt. I de större klädbutikerna hänger kläderna numera i fullkomlig villevalla, svåra att överblicka och nästan omöjligt att finna rätt storlek. Undrar just vad som är bra med det och kanske den röran symboliserar det som är, det vill säga för mycket av allt på en och samma gång. Eller så är det någon form av organiserad röra som jag ännu inte har lärt mig att förstå.
Jag är också förundrad över hur många caféer och krogar som det kan finnas på en och samma plats. Idérikedomen måste vara hög och jag antar att det är stor konkurrens om gästerna, men oj så många det är som fikar :) Själv fick jag en annorlunda upplevelse när jag tillbringade en kväll tillsammans med ett gäng härliga Tjejer i  ett gammal museum som numera blivit en "Boulbar". Helt otroligt fantasifullt! Där kan stadens folk träffas utan allt för stor trängsel och umgås med varandra utan att vara stilla. I denna jättelokal, som tidigare hyste gamla vagnar, spelas det nu långsam boul på flera banor. Helt genialiskt, mycket trevligt och passar alla oavsett konstruktion och förmåga. Grattis till den storstadsoasen! I sommar ska jag träna på boule, märkte tyvärr att bollar inte är min begåvning, men med lite träning så ska jag nog bli bättre. Boule är en lat sport...var det någon som sa under kvällen :)
Ute i sena kvällen på lite mer avsides platser känns osäkerheten av. Bilar med vrålande ungdomar passerar mig en och flera gånger...skumt! Jag går snabbt mot min bil och ser mig noga omkring, känner mig obekväm med min ensamhet i kvällen, speciellt när jag märker att tre unga män plötsligt befinner sig strax bakom mig och jag växlar upp min takt ytterligare. Varför ska det behöva vara så eller är det bara jag som har varit borta för länge och egentligen känner oron för våld genom dagspressen och nyhetsvärlden. Undrar om jag hade varit ute ensam om kvällarna i fall jag hade bott kvar i storstaden...kanske inte.
Därefter uppstår ett nytt problem; hur hittar jag ut, det var lättar att hitta in? Alla dessa gator som tidigare var självklara, och där var enda körfil fanns inristad i minnesbanken, är numera helt förändrade för mig. På- och avfarter som inte känns logiska, återvändsgator och förbjuden genomfart, långt iväg och så tillbaka igen innan man är åt rätt håll igen. Det är så det blir när man är borta för länge och när man inte längre har "flow" i trafiknätet.
Några egna timmar i min hemstad och jag saknar absolut Kockumskranen, arbetarstadens signum, som numera är ersatt av ett snurrat torn, fult och en ensam symbol över rikedom och segregering. De som har råd att bo där tjänar mer i månaden än vad vanliga knegare gör på många månader och då kan man undra varför detta hus blev byggt på bästa mark. Turning Torso ser synnerligen ensamt och missplacerat ut och kanske att det kommer att växa upp ett nytt lyxboende bredvid, ett nytt skruvat torn som sällskap och ännu ett försök att sätta staden på kartan, för de som imponeras av detta.
Malmö är en vacker stad, beroende var man befinner sig, men den växer så det knakar och de flesta av oss har väl varit drabbade av växtvärk som både smärtar och skapar oro, så det gäller att skynda långsamt. Tillväxt behöver ta sin tid och få sin omsorg.
Malmö i mitt hjärta.

Tillbakablick:
Hortensior.
Tick-tack-tick-tack..
Konsumera.

Bromsklossar.

Go´morgon!

Klockan är 05.53 och det är fredag.
Det blåser.
Termometern visar + 1 grad.

Alla dessa "bromsklossar" som finns där man minst önskar dem och som ställer till det på ett sätt som gör all framkomlighet svår och omöjlig. Jag talar om vår kommun och om några olika befattningshavare som är så nitiska så att de blir på gränsen till oproffsiga. De hindrar, försvårar, slår uppifrån och kan inget annat än att läsa sina manualer och budgetsiffror. Just nu är jag en del av tre olika helt oberoende sammanhang där allt tar stopp, där återvändsgator är det mest frekventa och där tredje person om och om igen blir lidande och på sikt hela kommunen. De tycks inte förstå sammanhanget, även om jag inte är ensam i mitt försök att beskriva och övertyga. Det är nu som gäller och deras helhetssyn sträcker sig inte längre än till nästa möte, om de har tid och prioriterar frågan. Fast en sak har jag begripit, har man bara rätt namn, det vill säga om man är en någorlunda positivt känd personlighet i kommunen eller någon som tjänstefolket kan relatera till privat på ett eller annat sätt så kan det gå att passera. Hemskt!
Det råder ett tyst krig mot kommunen. Andra tjänstefolk i andra kommuner, kommunala eller privata, kan alla berätta om svårigheterna till samarbete med vår kommun och enskilda tjänstpersoner. De är omtalade för "snålhet" genom att hålla hårt i kommunbörsen, för att vara på gränsen till omöjliga att samverka med och att föra en så kallad "svågerpolitik". Ungefär det samma som jag själv upplever. Det har rotation på tjänsterna och någon stannar på tok för länge och de som vill något ger upp för allt motstånd och på grund av detta så finns det för många nyutexaminerade befattningshavare som är unga och oerfarna, som lusläser sin befattningsbeskrivning och tar sitt uppdrag på så stort allvar att det mesta handlar om skrivbordsprodukter där det känns tryggt och säkert att befinna sig. Inget fel ska begås och lagen så följas till punkt och prickar, de vet helt enkelt inte vad flexibilitet kan vara eller så vågar de inte eftersom delegationsrätten tycks vara snävare än svångremmen.
Vilken kraft allt detta suger för flera kommuninnevånare! Hur ska man orka och hur kan en kommun bli attraktiv när allt är så tunggrot och svårt. Jag pratar om område som skola, boende och näringsidkande. Levnadssituationer som föder och när en kommun och som borde prioriteras i stället för att bromsas.
Vi har ett sjukhus...och det är privatägt. Våra biblioteksfilialer har stängts ner och kanske att det var ett förhastat beslut och kanske att man öppnar två eller tre till igen och då i de mer turisttäta byarna, de där sommarfolket trivs bäst fast att de inte tillför vår kommun några skatteintäkter. Sedan stänger de ner vårt gymnasium eftersom det inte är attraktivt för bygdens ungdomar och öppnar ett nytt gymnasium (med nationellt namn) som ligger mer nära tågstationen för att öka attraktion och riksintag. Det vill säga för de som inte bor här och sedan lockar de med extra studiepengar, restaurangluncher och datorer. Kommunens ungdomar som behöver mer studiehjälp eller som önskar ett lärlingsprogram får gå kvar i den "gamla skolan" som behåller sitt gamla namn och som serverar intetsägande skolbespisning i stökig och tråkig miljö. Ett A- och ett B-lag är under uppbyggnad. Grattis!
Här vill vi leva, här vill vi bo! Jo, jag tackar ja! Det är turistnäringen som styr tillsammans vem du är och vad du heter, var i kommunen du bor och vilka ja-sägare du har i din krets.
Det bor en ilska i mig och den ska jag ta hand om för om den visar sig i maktens korridorer så är det fullkomligt kört och alla vägar-dörrar-möjligheter stängs. Det gäller att nicka och le. Tvi vale.
Tack.

Tillbakablick:
Vår finaste är nu ett halvt år.
Vårdagjämning och ljuset kommer.
Ge inte upp!

Skratt förlänger livet!

Go´morgon!

Klockan är 05.49 och det är fredag.
Vackert och stilla väder.
Termometern visar + 2 grader.

Det finns morgnar då jag helst av allt vill gå och lägga mig igen, då jag längtar till kvällen och att krypa ner i min goa säng och återigen släppa kontrollen. Inte för att jag tycker illa om att stiga upp och möta dagen utan för att det är så himla skönt att puffa till kudden, läsa några rader och sedan låta hela kroppen (inklusive hjärnkontoret) koppla av i en god tanke och låta sömnen omfamna hela mig. Ljuvligt!
Det är lite som att bli som sköldpaddan...jag kryper in i mitt skyddande skal och ser ingenting av det som sker,  kan ingenting göra och tror att jag är osynlig :)
Utmaningar är bra! Det berikar och utvecklar fast ibland finns det så stora bromsklossar på vägen att det kräver stora omvägar och ofantlig idérikedom för att nå sitt mål. Ibland går det inte ändå och då ökar frustrationen och med den möjligheten att se det som trots allt är bra och fungerar. Irriterande och obekvämt, dessutom otroligt energislukande!
Det är bra att tänka goda tankar innan man somnar och på så sätt ge nattens sömn bra förutsättningar. Själv ger jag mig uppdraget att söka ungefär tre goda ting och/eller upplevelser som har berikat mig och dagen som passerade. Ibland är det positiva självklarheter och någon gång gäller det att söka rejält för att finna det som har varit bra, speciellt om dagen har gått i moll eller varit fylld av stress. Går det inte med tre godheter så kan det räcka med en enda vänlig känsla att ta med sig in i natten och känna sig behaglig med. Det kan vara det minsta lilla i en hel dag som kan bli till ett ljuvligt guldkorn att sova på.
Att visualisera goda bilder, leka med händelser i tanken eller kanske skapa små berättelser/filmsnuttar i sitt huvud är ett härligt sätt att ta vara på det som har passerat. Fantasin är en ovärderlig hjälp till glädje och ska tydligt särskiljas från det som kallas grubbleri och som inte leder till annat än stress.
"Ett gott skratt förlänger livet", så det gäller att både skratta med andra och inte ta sig själv på så stort allvar att man glömmer att skratta åt sig själv lite då och då. Visst gör jag, och vi alla, både dumheter och klavertramp men det mesta tål ett leende på läpparna som kan vara gott att somna till.
De morgnar då det inte är speciellt lätt att lämna sängvärmen handlar mest om det som väntar. Arbete som ställer stora krav och upplevelser som inte ligger på prioriteringslistan vad det gäller trevligheter. Besvärliga dagar som är nödvändiga, som kräver mod och beslutsamhet och som måste genomföras oavsett. Dagar som mot kvällen kan ge stor tacksamhet, som har stärkt och som får en att växa som människa. Bara det är värt ett stort leende!
Det gäller att inte vara så sträng mot sig själv och i stället försöka se det egna livet från den ljusa sidan.
Bra nog är bra nock :)

Tillbakablick:
Solpromenad med solskensbarnet :)
Ibland spretar det åt alla håll.
LSS-lagen tolkas utifrån kommunens tjänstekvinnor.

Fånga det lilla.

Go´morgon!

Klockan är 06.46.
Fint väder!
Termometern visar + 1 grad.


Så fort jag öppnar dörren denna morgon så möts jag av ett välkomnade fågelkvitter utifrån och det är hur skönt som helst och en fantastisk start på en ny dag. Tänk att så lite egentligen kan ge så mycket.
Vi har två öron, två ögon och en mun, av någon anledning.
Jag har blivit något av en samlare av "vardagsnjutning", små enkla saker som är lätta att förbise i farten och som finns där i all sin enkelhet. Fågelkvitter bland träd och buskar är en ljuvlig symfoni med påbud om våren så här års och det är en njutning om något, om man vill lyssna. Att se tranorna spatsera utanför gården är otroligt häftigt och att följa vårblommornas knoppar upp genom den hårda vinterjorden är kraftfullt, om man vill se.
Jag blir bättre och bättre på att hitta tillbaka till det som en gång fanns, det som tiden gav möjlighet till och som jag själv hade öga och öra för och faktiskt hann med, utan att förlora något. Att stanna upp är ett sätt att belöna sig själv, kanske till och med att göra ingenting och bara insupa det som kanske inte är någonting som gör väsen av sig. För det finns alltid där, det man kan upptäcka och aldrig tidigare har sett, det lilla i allt det stora. Det gäller att vässa sina sinnen, ta sig tid och leta lite i omgivningen. Barn är experter på detta och att vara småbarnsförälder är det samma som att pausa och uppleva detaljerna i det stora hela tillsammans med sitt utforskande barn...om man prioriterar och värdesätter den möjligheten.
Smultronställe är bra platser som känns fina och välkomnande att vara på. Tystnaden kan vara svår och lätt på en och samma gång och värd att prova. Tänk havets stormande och dånande kraftfulla ljud en höstdag eller kanske en solglänta i skogen en fridfull sommarmorgon, så härligt! Men tänk också en tidig vårmorgon i en storstad, när man hör och ser hur staden vaknar, kanske sitter på ett utecafé och njuter av ljud och rörelse och av att själv vara ledig. Ååååh, det finns så mycket som är bra i det stora hela och det gäller verkligen att omfamna möjligheterna.
I mitt arbete sysslar jag dagligen med att förstärka det som är bra och göra mer av det som redan fungerar och det är en så självgående arbetsmetod att jag lätt glömmer bort att överföra det på mig själv, vilket är knasigt! Vi borde alla investera mer i oss själva, vår hälsa och vårt välmående, för att ha möjligheten att ge till andra. Själv försöker jag med att grubbla och tänka mindre i väl valda stunder och det kan man göra i de små sammanhangen, även om man befinner sig i det stora, det gäller bara (inte alltid så lätt) att vakna upp och "inspektera" sin omgivning eller söka efter nya platser. "Den som söker ska finna" :)
I dag ska jag vardagsnjuta med mina kära Väninna och vi ska ge oss ut på en riktig "Tanttur" och bara göra det som vi får lust med, hur mysigt som helst!

Tips:
Det finns en ljuvlig liten bok som heter Filemon Skrynkelrik, skriven av Michael Ende, läs den!

Tillbakablick
Urkrafter.
Solblänk.
Betonggolv!

Hög tid!

Go´morgon!

Klockan är 06.32 och det är lördag.
Dimma.
Termometern visar + 3 grader.

Så var det veckoslut igen och det går inte längre att säga "äntligen fredag" då veckorna knappt hinner börja för än det är dax med veckoslut igen. Vad är det med tiden, med livet som rusar fram på detta sätt? Det går inte att hänvisa till ålder för även om åren går för mig själv så upplever familjens ungdomar det samma. Allt går så himla snabbt! Men, det finns en tidstjuv!
Tekniken tar över och vi är uppkopplade mot internet, instagram, facebook, google, mail och så vidare en stor del av vår tid. Minuter och timmar liksom bara försvinner från dygnet. Det börjar bli riktigt ruskigt, speciellt med mobilerna som omöjliggör upplevelser och händelser som pågår mitt framför näsan, saker som inte går att se eftersom koncentrationen och uppmärksamheten ligger fokuserad på mobilens alla informationer och möjligheter. Eller så är lurarna inkopplade i öronen och så filtreras alla mer eller mindre betydelsefulla ljud i omgivningen bort till förmån av Spotify eller liknande.
En promenad i skogen med ljud och tystnad, med det ögat ser och upplever är vila för själen och garanterat hälsosamt. Hjärtat arbetar i upp- och nerförbackar, koordinationen och balansen får sitt när fötterna trampar ojämnt. Hela människan mår bra och jag vill gärna dela med mig av denna välgörande upplevelse till min Familj. Då kan det uppstå protester!
Det är en bedrift att få ungdomarna med sig ut på dessa skogsupplevelser, de tycker att man går för långt, att det pratas för mycket om träd och fåglar, man blir för trött, går för fort och att det kanske är dax att gå hem igen. Nu vet jag varför detta gnälleriet pågår! Det är nämligen förenat med vissa svårigheter att både spela mobilspel eller titta i facebook när man samtidigt ska sätta fötterna på rätt plats i skogen, man blir liksom tvingad till att koppla ner sig från sin mobil. En liten stund går bra men när stunden blir till längre tid så är det lätt att bli irriterad och abstinent, speciellt om mobilen ger ifrån sig ett antal med "pling" som genast måste kollas....suck.
"Apparater" (eget samlingsnamn för mobiler, paddor, datorer, ps3 osv) har dessvärre en benägenhet att stundtals skapa irritation hos sin användare, speciellt om det spelas!
Vi har ett icke uttalat mobilförbud vid matbordet som oftast respekteras, tack och lov, men det dröjer inte många minuter från det att maten är uppäten tills mobilen ska granskas eller datorn sätts på igen. Ibland äts maten dessutom upp med en farlig fart eller så blir portionerna ovanligt små. En trist upplevelse för den som har stått och lagat mat i säkert en timme eller så, oftast jag, och för att råda bot på detta så kanske vi ska börja med att låta matlagningen cirkulera i familjen...hahaha!
Skam den som ger sig, eller så får det vara som det är (besegrad?) när vardagens bekvämlighet och ro behöver prioriteras.
Min egen tid framför datorn är allt för stor. Jag använder datorn som skrivmaskin, som kalender, som uppslagsverk, som brevlåda och kontaktnät. Den är helt enkelt oumbärlig i vardagen och jag behöver begränsa mig själv i användandet. Det är så lätt att lyfta på locket när det blir en stund över, titta på det som är av intresse eller skriva några rader. Tid som skulle kunna fyllas med något annat och som gjorde att jag hann med mycket mer än vad jag upplever att jag gör idag. Tid som bara försvinner. Kanske att datorns enorma möjligheter har blivit till en belöning, en egen stund och vilopaus...som nu på morgonen när jag sitter med min kaffemugg och skriver lite ditten och datten :)
Det är sannerligen dax att stänga locket lite oftare och inte fuska med att smygöppna! Att ta fram en bok, ge sig ut med kameran, pyssla lite med djuren, prata med varandra eller göra något annat kreativt som man gjorde förr, innan datorn gjorde sitt inträde i livet och stundtals avskärmade mig och flera av oss från varandra och även från oss själva.
Än finns det tid och tid är liv.

Tillbakablick
Tranorna har landat!
Katterna springer ut och in!
En krokig början går att räta ut!