Mot nya mål.

Go´morgon!

Klockan är 06.55 och det är måndag.
Det är gråväder.
Termometern visar + 4 grader.

Så är det dax för det andra målsnöret att ta plats. Det är ett snöre av brett sidenband i silver och guld, många meter av band, och en stor rosett på mitten. Det är fest och det skimrar och glittrar. Stjärnorna på himlavalvet ska snart få konkurens eller kanske sällskap och stämningen trappas upp allt efter som timmarna tickar fram.
Alla är vi på väg mot mål, utan någon egentlig vinnare för i morgon natt ska det ske en födelse, vi ska ta emot ett helt nytt år. Vårt 2013 går mot sitt slut och ska läggas till handlingarna om några timmar. Vi tackar för oss, blickar tillbaka och minns. Kanske att vi gläds med våra minne och känner lycka, kanske att vi har upplevt sorg och känner saknad och ensamhet. Många längtar efter det nya året och någon sörjer den tid som flytt. För det är tid det handlar om, vår tideräkning som en gång om året ger oss möjlighet till nya beslut och förhoppningar. En gång om året gör vi alla, nästan alla, vårt bästa för att starta om och bättra på det som behöver göras bättre, för oss själva och för andra. Vi går mot nya mål med ny energi och nya förhoppningar. Vi får en ny chans.
Nyårsafton ska firas! Vänner samlas för att tacka och välkomna, för att äta nyårsmeny med guldkant och för att njuta pärlande och bubblande drycker. Gammalt och nött ska ut och bytas mot nytt och oprövat. Vi klär oss fina och vi dukar vackert, vi köper raketer för dyra pengar som vi sedan skjuter upp  vid tolvslaget och i bästa fall ser när de spricker ut i färgkaskader och smäller så det dånar och skrämmer slag på djuren i naturen. Men det gör kanske ingenting för det sker bara en gång om året och i natt är det mesta tillåtet, eller inte. Vi kan lägga dåligt samvete åt sidan, unna oss och fira. Kärleken flödar (förhoppningsvis) i takt med bubblorna i glaset och det blir en härlig kväll och natt.
Det är också tid för att avlägga löfte, till sig själv och gentemot andra. Förbättringar ska ske, hållas eller brytas efter tappra försök. Eller så ger man upp redan på nya årets första dag och inser att man bara lurade sig själv och i sämsta fall även andra...fast det gör ingenting för det var ju nyårsafton och då kan det mesta hända.
Happy New Year :)
Förhoppningar är underbara och jag vill verkligen tro! Tiden tickar på och det gäller att ta vara på varje dag, på sig själv och på varandra. Jag och många med mig skulle må bra av att se mer av det som redan fungerar och fokusera på det som går att göra gott i tillvaron.
Solidaritet är ett ord som tycks sakna sin innebörd och i den bästa av världar kan det dammas av och återfå sin betydelse i framtiden.
Hoppet är det sista som överger människan. Vi behöver varandra.
Jag önskar er Alla ett riktigt gott slut och ett lyckligt och underbart nytt år! Må vädergudarna vara med oss och förgylla denna natt. Skål för vårt kommande år och må 2014 bringa er hälsa, frid och lycka!
Tack.

Tillbakablick
Älg och kantareller, tack och mums!
Ledig, härligt!
Soffhäng :)

Julstress.

Go´morgon!

Klockan är 07.07 och det är måndag.
Månen sprider sitt ljus i mörkret.
Termometern visar + 3 grader.

Köp och köp, allt är en enda stor köpfest...om man nu kan kalla det för fest, kanske mer en konsumtionstävling.
I dag är det lille julafton, dan före och målsnöret är nära. Aldrig har julkommersen varit värre än i år, för mig, och aldrig har jag hunnit med så lite som nu. Det är hemskt! Jag tål inte se ett varuhus, än mindre ett köpcentra, bara tanken tröttar ut mig.
Jag rekommenderade mig själv att ta det lugnt, att njuta in julen och att låta den komma som den är och det klarade jag inte!
"Skjut inte upp till morgondagen vad du kan göra idag" och det är kanske precis vad jag har sysslat med fast jag har vänt på tolkningen och bara väntat på ett annat tillfälle och istället gjort något annat, det som kändes bra och betydelsefullt just då och så lät jag julen vänta ett tag till. Tidsoptimist!
I år har jag julhandlat en del i Lund, mest av praktiska skäl för att få min logistik att fungera och att vara så miljövänlig som möjligt eftersom min oumbärliga bil redan rullar allt för mycket på vägarna. Det fungerade fint precis i början av december med små trevliga butiker att gå in och ur men sedan blev det fullkomligt hopplöst. Butikerna började sänka priser och lockade med tidiga realisationer och kampanjer, människorna strömmade till, trängseln blev enorm och varorna tog slut med en väldig fart. Ett köpcentra i Malmö blev den totala knäcken! Inget dagsljus, ingen luft, trängsel och skrålande julmusik precis överallt. Kö, kö och åter kö! Julpapper slut och fula julkartonger likaså. Butiksbiträde som såg apatiska ut och konsumenter som bråkade om sin plats i kön. Suck!
Jag gillar egentligen att handla julklappar men i år blev det fullkomligt stopp. Nu står jag här utan klappar till någon och det känns det helt fel, men får vara precis som det är för nu är det slut med inköp för min del.
Julstress är inte bra, hälsan får prioritet.
Granen är i alla fall på plats och kanske att vi hinner julpynta lite i dag mellan köttbullarna, skinkan, gratängerna, pajerna och den envisa vardagen. Kanske.
I kväll ska julklapparna i alla fall slås in under hemlig tystnad och det ska skrivas etiketter. I bästa fall blir det ett fånigt och roligt julklappsrim och så ska det drickas sötsliskig glögg som har en benägenhet att bjuda på halsbränna efteråt :)
Julen är här nu.
Tomten kommer och vi är förväntansfulla. Det är härligt!
Nästa år ska julen få min prioritet, utan någon som helst konkurens, redan i början av december och sedan ska jag bara låta vardagen ta över och vänta in julen i lugn och ro från och med lucia.

God Jul mina Vänner!

Tillbakablick:
Grattis kära Lisa och lycka till!
Konsumera mera...
Grönt är skönt!

Omedveten

Go´morgon!

Klockan är 07.29 och det är lördag.
Dimma och dis.
Termometern visar + 3 grader.

Mina nätter brukar vara lite hackiga och med det menar jag att jag somnar och sover några timmar, vaknar till och somnar om igen några gånger eller i värsta fall så vaknar jag mitt i natten och har svårt att somna om. Det har blivit till en sömnvana och en natt utan att vara allt för vaken är att betrakta som en bra natt. Jag drömmer absolut ingenting, utan vaknar till fullt medvetande och av att hjärnkontoret plötsligt öppnar upp och så är tankeverksamheten i full gång.
Nu har allt blivit annorlunda, det hände för några dagar sedan. En underbar dröm svepte in mig i trygghet och kärlek och gav mig kraft och goda känslor. Jag ville inte vakna, visste att jag var tvungen men lyckades somna om och fortsatte min sköna dröm så länge som jag bara kunde, tills hjärnan satte stopp. Åh....jag fick inte vara med om slutet.
Denna min dröm följde med mig in i dagen, gav mig värme och söta stunder och jag brydde mig inte alls om att ta reda på varför, jag var bara så himla nöjd.
Nu hände det igen, jag drömde i natt, en riktigt knasig och fragmentarisk dröm där allt var huller- om- buller och lite mystiskt. Skönt!
Sigmund Freud hängav sig åt drömtydning i början av 1900-talet, kring våra omedvetna processer och han vann stor respekt för sina analyser, som numera ligger till grund för psykoanalysen.
Det finns personer som anser sig vara drömtydare och som lever sitt uppehälle på att tyda andras nattdrömmar (hm...) och det finns mängder med litteratur som säger sig kunna förklara vår drömvärld med hjälp av symboler (hitte-på-trams).
Så skönt att kunna somna, släppa taget och låta vårt omedvetna processa fram och bearbeta det som svävar fritt inom oss. Det vill säga om drömmen är mjuk, om vi märker att den vill säga oss något eller om den kanske till och med roar oss. Mardrömmar är värre, drömmar som skrämmer oss och som förvandlar oss till offer eller förövare, drömmar som tar oss genom tid och rum som vi inte upplevt i livet men som vi nu får vara en del av. Sedan är det alla dessa stressdrömmar som aldrig låter oss hitta rätt plats eller komma i tid, ett evigt jagande hit och dit som ger oss stress även när vi sover.
En av Sönerna är en livlig nattdrömmare. När han var mycket liten berättade han livligt om sina "filmer i huvudkudden", så tydligt och intensivt att man knappt trodde sina öron ibland. En riktig drömpojke :) Detta har följt med honom genom ungdomsåren och in i vuxenlivet. Spännande och samtidigt tröttande eftersom vissa nätter kan bli enormt livliga med allt som händer och sker i drömberättelserna.
När jag var liten så hade jag en John Blund i form av en pojke, en liten platsfigur som lös i mörker, som höll i ett paraply och som hängde och svävade över sängen när det blev mörkt. Han var så fin att titta på. Vår storeBror hade en lite gubbe/docka som även han kallades John Blund och den hade en säck på ryggen som var fylld med sömnpulver och fina drömmar.  Det fanns en söt sång som han sjöng och det fanns ett snällt tv-program om denne John Blund. Våra andra två pojkarna hade en stjärnhimmel med hjälp av nattlysande plaststjärnor i olika storlekar ovanför sina sängar för att ge ro och en trygg känsla när det blev mörkt i rummet.
I mörkret vilar ljuset och i vår drömvärld lever vårt omedvetna sitt egna liv. Man behöver absolut inte tolka allt som sker, speciellt inte när man sover. Lite filmer i kudden är riktigt bra :)
Sov gott och dröm sött.

Tillbakablick:
Tidsfel!
Platsfel.
Glömde glöggen...

Tro

Go´morgon!

Klockan är 06.46 och det är lördag.
Det blåser.
Termometern visar -2 grader.

Vinden viner, huset knakar och brakar i stormbyarna och det enda som finns att göra är att hoppas på att allt ska gå bra, att ingen ska komma till skada och att de materiella skadorna ska bli så små som möjligt. Jag litar på vårt gamla hus, men med ålderdom kommer små skavanker och de kan visa sig när stabiliteten prövas.
Denna gången kom det ett oväder som döptes till Sven och som fick namnet Bodil inne i Danmark och därmed blev en hen. Sven är ett ganska ovanligt namn nu för tiden och det är endast tre Sven som har passaret i mitt liv så här långt. Från och med nu är Sven ett namn på allas läppar, svensken Sven :)
Det ligger en spänning i stormväder! Radion dammas av och går hela tiden för uppdatering av väderlek och det är mycket som behöver extrakollas; ska strömmen hålla och har vi pumpat upp tillräckligt med vatten, var finns stearinljusen och ligger tändstickorna på sin plats. Har vi batteri till ficklamporna och var är alla dessa ficklampor, kommer skolbussarna hem tidigare och kommer de att gå i morgon. Det är nog bäst att laga kvällsmaten i god tid, var befinner sig Mannen, har hönsen allt de behöver, var är katterna och hur länge ska Sven egentligen hålla på att bråka.
När mörkret lägger sig så försvinner kontrollen. Det enda som hörs är ett evinnerligt dånande, man ser inget där ute och i det ligger en viss oro. Strömmen går, kommer och går igen. Brasan värmer oss och stearinljusen är vackra, spänningen stiger och när strömmen kopplas på igen så står glädjen högt i tak, tills den åter försvinner. Natten blir lång och så gott som sömnlös, kylan smyger sig på i huset när vinden letar sig in genom skrymslen och vrår. Det är bara att krypa långt ner under täcket och ta sig igenom det oundvikliga vädret. Sven är inte min vän, Sven är inte min vän... som ett mantra i försöket att somna och släppa taget genom stormnatten.
När jag vaknar ligger en liten hund långt ner under mitt täcke, tryggt och varmt. Jag stiger upp i mörkret för att tända brasan och göra det man behöver göra på morgonen, vilket innebär att gå utomhus för våra fyrbenta vänner. Fy attan, vilken morgon! Det ligger snö på marken och Sven fortsätter att trilskas, vilken hemsk kombination. Djuren vill inte gå ut, vågar inte, så jag får putta ut dem med milt våld och själv följa med utomhus, brrrr...! Det blev den snabbaste "kisserundan" någonsin. Jag kokar mitt kaffe för att få värme inombords och tänder adventsljusstakarna. Familjen börjar vakna, det är fortfarande mörkt utomhus och så ringer skolbusschaufören och berättar att det ligger ett stort träd över hela landsvägen. På med kläderna och ut i bilen med en av ungdomarna för att möta upp skolbussen vid andra sidan av trädet, klättra över jätteträdet, in i bussen och hej då och kör försiktigt. Sedan hem igen för att köra nästa ungdom till sin skolbuss och den får köra en extratur på knappa milen för att komma vidare mot skolan.
Livet på landet :)
Dagen gryr sakta och vi kan så småningom konstatera att det finns en del skador här hemma som behöver åtgärdas, som kommer att kosta pengar och som känns fullkomligt onödiga, grrrr....!
Sedan händer det, radion berättar att Nelson Mandela har gått ur tiden och allt sätts i ett helt annat perspektiv. Frid över hans fantastiska minne. Det är gott att veta att det finns goda människor som aldrig kan dö ifrån oss.
Sven kan fortsätta bäst han vill, jag är trött på hans framfart och ger honom ingen mer uppmärksamhet. En ny dag är här och vad är strömavbrott och lite skador på ett hus i det stora hela.
I mörkret vilar ljuset.

Tillbakablick
Pengar styr!
I en mycket liten människa kan det finnas en väldigt stor person.
Vi har två öron och en mun.

Julexpressen

Go´morgon!

Klockan är 07.15 och det är lördag.
Regnvått och stilla där ute.
Termometern visar + 3 grader.

Nu är det dax för den stora "julexpressen" att lämna perrongen, först lite sakta och sedan med en väldig fart för att nå slutstationen Julafton i tid. Varje år vid samma tid och samma längtan, men också fasa för att inte hinna med tidtabellen och klara av allt.
I dag ska  husets adventsstakar och julstjärnor på plats. Gården ska smyckas med lampor för att ljusa upp och glädja i vintermörkret. Detta innebär en förfärlig massa fönsterputsning, krypande på vinden och sökande i förråd för att hitta rätt bland alla julprylar, ett trassel av sladdar och oftast lampor som inte fungerar. Här gäller det att ha tålamod och stå ut med förarbetet innan det går att skåda det stämningsfulla resultatet.
Julstädning är ett minne blott, något som var inpräntat sedan barnsben för att få huset skinande blankt inför de stundande julkalasen och fullkomligt onödigt. Numera städar jag när julen är slut, vilket ger en stressfaktor mindre och känns betydligt mer meningsfullt. Julgardiner tillhör också svunna tider, tack och lov, för nu är de flesta fönster gardinlösa i huset och i bästa fall så åker de två som finns ner för en tvätt innan de hängs upp igen till nypustade rutor. Men, en fin julduk ska vi ha och den är väldigt lång och förfärligt tråkig att stryka. Tänk att det finns de som påstår att de älskar att stryka, som till och med stryker underkläder, suck så onödigt.
Vad kostar skinkan och ska vi ha en fårfiol i år, vem kommer hem till jul och kommer Tomten, hur många julklappar ska inhandlas och till vem, när ska vi köpa granen, vilken dag kan vi ha julinköp, mat och klappar....milde tid, tankarna surrar runt i huvudet och tar allt för stor plats. Nu gäller det att sortera och slappna av, vänta och försöka njuta istället för att stressa bort tiden.
Det allra första som gäller är årets adventsljusstake som består av fyra rejäla blockljus, som kan brinna länge och som vi tänder under någorlunda högtidliga former. Varje söndag är ett steg närmare, en station med ett kort stopp i juletid, ett nytt ljus ska tändas, lite glögg och skön julmusik. Trevligt!
Adventskalendrar är väl inget som ska inhandlas eller kanske...det tål att tänkas på :)
I morgon går startsignalen! Hela stora kära Familjen samlas för att tända första adventsljuset och skriva önskelista till Tomten. Bordet kommer att digna av julgotter, frukt och glögg och pennan kommer att gå varm när önskningarna flödar. En önskan i taget för en person åt gången tar sin tid. Denna tradition startade Mannen och jag när våra pojkar var små, som ett sätt att lugna ner julförberedelserna och låta december vara en julmånad, även om kommersen redan då gjorde allt för att starta i förtid. Numera börjar julen säljas ut redan i oktober (otroligt trist!), vilket kan vara outhärdligt svårt att genomlida för de våra små, som vill här och nu och med en gång.
Det gäller att träna sinnesnärvaro, hur det ser ut, känns, doftar och hörs. Att hinna med alla dessa ljuvliga intryck som kommer med julen. Tänk så gott det doftar med nybakade lussebullar och pepparkakor, med nyhuggen gran och med hyacinter och visst är det en vacker och stilla upplevelse när julljusen tänds i granen och när adventsstjärnan är tänd under natten i sovrummet hos barnen.
Vi behöver fördjupa oss i stunderna av det som gör oss lyckliga och inte ha så bråttom mot nästa mål. Vi vuxna behöver vi lära oss att stanna upp och njuta av det lilla för att ge det vidare till våra barn innan det är för sent. Här och nu hinns dåligt med nu för tiden. Bättre att göra lite av något och hinna med än att göra mycket av allt som bara går förbi och snabbt glöms bort.
Min tågexpress har ett stopp varje söndag och tiden där emellan är så väl planerad som möjligt för att ge bästa möjliga lugn och trivsamhet. Inget får gå för fort, även om allt annat går i en svindlande fart, jag behöver sänka stressnivån för att hinna med att njuta av det som är och pågår. Alltså, en vecka i taget och många positiva tankar sedan får det bli som det blir för julen kommer hur som helst.
Vägen är allt.

Tillbakablick
Granris och fågelmatare
Styrelsemöte i Lund
Liten gosse i famnen

Lättlurad

Go´morgon!

Klockan är 07.09 och det är måndag.
Frosten gnistrar i gräset.
Termometern visar -3 grader.

Det finns förmodligen ingen som är så lättlurad som jag, det vill säga som är så bra på att lura sig själv och som så godtroget tror att det ska lyckas. Det finns ju alltid något som kommer emellan, hinder som dyker upp lite oväntat, händelser som ger en eller annan anledning och så alla dessa om, ifall eller kanske som sätter "felleben"på goda intentioner.
Jag är inte ensam om detta och det är alltid en tröst, men också ett tillåtande som innebär att det är okey att misslyckas när andra gör det. Trams!
Nu måste jag! Kom igen!
Inget får komma emellan denna gången och det ska inte finnas några ursäkter, jag kan!
Att ge löfte till sig själv måste vara något av det allra svåraste som finns och att bedra sig själv, i smått och stort, är definitivt att svika den man själv är.
Ja, ja ...inte så farligt, man är väl "bara människa".
Men, hur kan man vara så tokig att man ger sig själv svek om och omigen. Man blir inte trovärdig inför sig själv och förmodligen än mindre för andra...vilket går att lösa med hemligheter, ingen vet, ingen kan tycka och då är det inte så pinsamt att misslyckas.
Inte så farligt, jag ska, det ordnar sig, det får bli någon annan gång...
Det ska vara rätt läge och tillräckligt med motivation tillsammans med en stor portion envishet och tålamod, med betoning på mod. Det ska dessutom finnas en lust och den är viktigt! Allt som är lustfyllt är kul och håller längre. Belöningssystem fungerar, även på sig själv, och omgivningens uppmuntran kan betyda mycket och ger dessutom en viss svårighet att smita undan för egen del.
Kan man se sig själv i ögonen, rakt in i spegeln och lova, utan att lura sig själv? Inte jag.
Ja, ja, det omöjliga tar bara längre tid, kanske ett helt liv och så där i sista stund så kanske ett och annat står klart, kanske inte.
I dag gör jag ett nytt försök...med betoning på försök.

Tillbakablick
En underbar födelsdagspresent på Kronovalls Vinslott, tusen tack!
Styrelsemöte & afternoontea, trevligt.
Kylan kommer, kallt!

Nu

Go´morgon!

Klockan är 07.08 och det är lördag.
Träden är stilla och marken blöt.
Termometern visar + 1grad.

Vaknar upp till tusen av små hundpussar och vill egentligen somna om men blir samtidigt så fylld av kärlek till lille Paco att jag går med på en stund av "morgonmys"och sedan upp ur sängen och ut i morgonmörkret.
Det känns som en riktigt bra dag, en skön dag som är fylld av förväntningar och funderingar. Just nu verkar det som om det mesta fungerar...man ska inte ropa hej för än man är över bäcken...och jag gör mitt bästa för att gestalta mig i det som är här och nu.
Det är en konst att leva i nuet, att uppleva stunden som den är, att lyssna, se och höra det som pågår och inte springa iväg med tanken på vad som kanske kommer efter. Att lyssna på vad någon annan har att säga och berätta, utan att lägga i egna värderingar och snabbt berätta om sig själv eller någon annans upplevelse kan vara väldigt svårt. Att ta sig tid att se vad som verkligen finns framför ögonen, att våga stanna upp och känna in det som är här och nu i denna stund kan vara bekymmersamt eftersom det så gott som alltid finns ett sedan som tar tanken från nuet.
Barn är underbara mästare i stundens konst, de vill och kan i stundens ingivelse, de lyssnar på allt som de förstår, annars frågar de, och de ser det lilla i allt det stora. Barn är tänkare, små livsfilosofer som har otroligt mycket att lära och påminna vuxenvärlden om, det som vi själva en gång var så bra på och som tiden sakta och omärkbart har tagit ifrån oss.
Att bli verkligt lyssnad på och sedd för den person man är, kanske för tillfället, betyder egentligen allt.
Det finns bara en av oss.
Detta är en ljuvlig stund på en underbar dag! Jag sitter här och skriver, mitt mjölkkaffe är rykande hett, stearinljusets låga flämtar en aning, dagen håller på att vakna och hundarnas andetag ger mig ro. När jag ser mig omkring så känns allt tryggt och jag fylls av tacksamhet. Jag är övertygad om att tacksamhet ger ett vänligt sinne och föder omtanke, det som med ett fint ord heter empati. När man blir sedd och lyssnad på, som liten och/eller som vuxen, så föds det en möjlighet att ge det samma till någon annan och när man känner och förstår sitt sammanhang så får man möjligheten att stanna upp och uppleva stunden och sig själv.
Det är ingen som har lovat oss ett enkelt liv, vi behöver stanna upp och ge oss själva tid!
Lyssna på någon idag.

Tillbakablick:
Värnamo över, skööönt!
LillOnkel fixade det, grattis :)
Mullvadarna trivs fint i gräsmattan...

Skugga

Go´morgon!

Klockan är 05.52 och det är måndag.
Vinden har bedarrat.
Termometern visar + 4 grader.


Dessa våra kroppar, vårt yttre skydd av hud och hår, ett skal som skyddar ett unikt innehåll, det som är jag, bara jag i en enda uppsättning. Tänk som alla våra inre organ kämpar, i tur och ordning i en gemensam rytm, dag och natt och hela tiden för att göra livet möjligt. Så mycket som ska fungera, vilket komplext system och vilken logistik, ett beroende av fullkomlig samverkan som pågår där inom oss under tiden som vi är fullt uppfyllda med att putsa våra utsidor och göra våra kroppar så vackra och inbjudande som möjligt.
Ett eller några kilo för mycket, för tunna läppar, för stor näsa eller tänder som inte är tillräckligt vita. Kanske bröst som behöver bli större och hy som behöver stramas upp och inte att förglömma oönskade gropar i låren med hud som benämns som apelsinhud, hm.... Hår är så gott som alltid källa till bekymmer och som kanske ska tjockas på med löshår eller färgas och klippas till frisyr som ligger i tiden. Inte att förglömma är alla tatueringar, ett nygammalt sätt att pryda kroppen med bilder, för tid och evighet.
Stress kan påverka det mesta av vårt yttre och plötsligt står vi där med bukfetma, håravfall och bekymmersrynkor.
Vi kämpar på allt vad vi kan för att bli någorlunda nöjda med vårt eget yttre och glömmer lätt att ta varsamt hand om det som är vår insida, det som håller oss vid liv. Mat och dryck behöver väljas med omsorg så att vårt tarmsystem mår väl och att våra reningssystem hinner med. Vi ska vara försiktiga med sockerintag och äta med lagom tidsintervall för att hålla vår blodsockerkurva stabil. Vår fysik behöver rörelse och motion och vår hjärna behöver vila i både korta och längre perioder.
Pust! Mycket att tänka på som vi lätt glömmer bort. Istället köper vi kläder för dyra pengar och kanske av speciella modemärke som blingar extra mycket rikedom och imponerar vår omgivning. Vi är vad vi bär, vilket kan vara en klass- eller grupptillhörighet som fungerar även då kläderna kommer från secondhand butiken. Vi smyckar oss och klär upp oss, för oss själva och för andra. Det är trevligt och ibland även nödvändigt.
Jag tittar mig i spegeln varje dag och har ändå svårt att känna igen den som är jag, som blivit jag. Ser jag verkligen ut så där? Vem är jag lik? När blev det så här? En skugga av mitt inre jag.
Åren går och tiden sliter på vårt hölje. Det är svårt att hinna med den fysiska förändringen, att acceptera och bo in sig i nya hölje och att gilla det man ser.
Måste man gilla utsidan för att trivas med insidan? Kanske att det är så.
Det gäller att ta väl hand om det som finns på insidan, den som egentligen räknas, och leva med den man ser där i spegelbilden.
Att tycka om sig själv är en bra början till att tycka om andra.
Skönt att veta att det finns någon som tycker om allt det där som detta kroppsliga hölje trots allt förvarar.
Jag har världens underbaraste Barnbarn. Han är snart två månader och växer så det knakar. Hans lilla ansikte och kropp är i ständig förändring och han fäktar med sina små armar och ben, tittar sig nyfiket omkring och har gett oss sina första underbara leende. Hans fina lilla kropp är på tillväxt och han gör av med massor av energi som kräver mat med jämna intervall, mycket sömn, rörelse, stimulans och ögonkontakt, ro och mängder med kärlek. Det som vi alla behöver från allra första början till sista slutet, våra basala behov här i livet, egentligen inget mer.
Åldrandet börjar när vi föds.
Jag är numera en "Tant" och en stolt och lycklig Farmor med rynkor lite här och där. I mig är mina alla åldrar samlade och det kräver en del av höljet samtidigt som tyngdlagarna är vad de är och gör vad de gör med mig, med oss alla och envar, förr eller senare.

Tillbakablick,
Månsken!
Blocketfynd!
IKEAångest!

Frida Kahlo

Go´morgon!

Klockan är 06.08 och det är tisdag.
Snålblåst.
Termometern visar + 4 grader.

Det var en väldigt blåsig och grådyster lördag, en ledig dag som bjöd på dåligt med inspiration, då vi bestämde oss för att mjuka upp våra sinnen med färg och spänning. Vi satte oss i bilen, gjorde en snabb fikapaus i Ystad och sedan körde vi vidare mot Öresundsbron, denna bro som jag en gång var motståndare till men numera (tack och lov) älskar. "Bron" ger otroligt många möjligheter till storstad, annat land och nya upplevelser, för att inte tala om Kastrup som ligger där precis vid brokanten med sin fantastiska flygplats, alltid lika efterlängtad.
Nåväl, vi körde över bron och styrde färden snabbt förbi huvudstaden och ut till Ishöj och konsthallen Arken. Det blåste otroligt mycket och regnet piskade i ansiktet när vi vandrade från parkeringsplatsen, saxande mellan vattenpölar, mot ingången och värmen. Så fort vi kom igenom svängdörren så möttes vi av en färgkaskad, av ett vackert och fundersamt ansikte i storformat, av denna konstutställning som gestaltar Frida Kahlo och hennes liv i konsten och som konstnär.
Det är en betagande utställning, en sorgligt vacker och vemodig berättelse om ett svårt liv fullt av kamp, sjukdom, revolution, kärlek och en otrolig uttrycksförmåga. Frida Kahlo föddes 1907 i Mexico och dog 1954. Hennes barndom var starkt präglad av revolutionen och kantades av sjukdom. Det som blev avgörande för hennes måleri var en djupt tragisk bussolycka som skadade Frida mycket allvarligt och gjorde henne bunden till sängen under lång tid. Det var då hon började måla.
Det är flera självporträtt som gestaltar hennes skönhet och gåtfullhet, det är färg, djur och blommor, det är en varm och vacker utställning som visar kamp och kärlek.
Regnet piskade i vinden ute vid havet och vi gick långsamt fram inne på Arken och fylldes med värme och kraft, det var helt underbart.
Väl hemma beställer jag en dvd om hennes liv, längtar redan efter att ta del av den och är väldigt tacksam för min lördag på Arken, glad för att Bron finns, för Mannen som körde genom regn och blåst, för våra Ungdomar som har den goda smaken att uppskatta konst och för det liv som jag fått och lever fram till nu.
Bryt vardagen mina Vänner, åk till Arken och njut världskonst!

Tillbakablick
Österlen-Värnamo t & r, igen och igen...
"Bomber och granater", JC 13 tar sin början på Österlen!
Farmors älskade unge!

Bortskämd

Go´morgon!

Klockan är 05.50 och det är fredag.
Lugnt och stilla
Termometern visar + 5 grader.

Jag har blivit bestulen på mina morgonrutiner! Vardagen har förändrats och det jag gjorde tidigare har fått ge vika för andra behov. Jag är inte längre ensam på morgonkvisten, i alla fall inte på vardagarna och det är ovant och faktiskt en aning småirriterande.
Numera är det mer än jag som kommer upp i arla morgonstund, inte för att man vill eller att det behövs utan för att man måste och det är en väldigt stor skillnad. Två sömndruckna och knappt seende personer (dagligt underverk att de vaknar av väckarklockan) ska förses med frukost, en rejäl sådan, för att sedan få kraft och ork till att möta dagens förpliktelser och möjligheter. Smaken är som baken och frukostvanorna likaså, var och en vill ha det på sitt vis och själv har jag knappt tid med min ostmacka och mitt ljuvliga mjölkkaffe.
Slut med lugn och ro!
Vanor är inte lätta att förändra, varken goda eller mindre bra vanor. "Man kan inte lära gamla hundar sitta" men det kan vara synnerligen svårt att få en ung vuxen att ta till sig nya vanor, det som kräver tid och tålamod. I morgonstund kan just tålamod vara en bristvara, starkt förknippad med vilja och ork och i detta blir min närvaro en balansakt där det gäller att navigera för att på bästa sätt underlätta och medverka till en så bra morgonstart som möjligt.
Man mår bra av att bli lite ompysslad, att få vara en aning trött och butter i tidig morgon, utan att någon stör sig på det, och att få en frukost serverad. Även om man så att säga ska klara sig själv, inte bli "bortskämd" av en curlingförälder och så vidare så kan en vänlig morgonsjäl vara en bra kickoff på dagen.
"Morgonstund har guld i mun", i den bästa av världar.
Efter en stund är frukosten i magen och krafterna på plats, tiden blir knapp och skolbussar väntar. Det förundrar mig dagligen hur snabbt den där sista stunden går och hur allt hinns med. Frukosten måste vara någon form av raketbränsle. Bra! En snabb kram och så iväg med stora kliv och väskorna på ryggen.
-Hej då, ha det bra idag, vi ses i eftermiddag/kväll ekar mot en gänglig ryggtavla. En hand som vinkar i luften och så ett kort -Hej då.
Så var det över och det blir min morgonstund. Min förändrade morgonrutin gnager en aning och stjäl en gnutta energi. Att dessutom behöva skaffa andra kvällsvanor, eftersom morgonen kräver fullständig fokus och ett mjukt humör, är inte lätt men allting går och jag kommer förmodligen att vänja mig.
Det där med att finnas för någon annan och själv stå tillbaka för någon ska må bra, det är nog något av ett livsskript för mig och många andra vuxna ( troligtvis mödrar).
Jag mår bra när du mår bra... kanske egensyfte, hoppas verkligen inte!
Det gäller att ta för sig när det är tid för ganska snart ekar huset tomt och tystnaden bjuder endast på ensamhet och en förmodad saknad efter truliga morgonmöte, raketfrukost och möjlighet till omtanke.
Hm...nåväl, nu väntar min morgonstund och allt har ju sin tid.
Go´morgon kanske får bli till ett go´kväll då och då :)
Allt är möjligt!

Tillbakablick!
Dax för resor t & r Lund igen.
Hjärnkontoret på högtryck.
Stenhus!

Plötsligt händer det!

Go´morgon!

Klockan är 06.37 och det är fredag.
Det regnar
Termometern visar + 8 grader.

Allt började så bra.
Vi fick sågat ner ett antal välväxta lärkträd som växt sig kämpahöga genom åren. Plötsligt fanns det ett oanat ljus och en öppenhet runt huset som var överraskande härligt. Men så hände det något annat också. Ingen signal! Långt där under trädrötter och stora sten hade det slingrat sig fram en liten kabel, den som ger oss möjlighet till kontakt med hela yttervärlden, den som betyder mycket här ute i rofyllda och långsamma bygder. Nu var den av, det fattades en bra bit, den biten kabel som gav oss vår kommunikation, vilket innebär inget internet, ingen fast telefoni!
Himmel och pannkaka! Ja, det där med telefonen var väl något som fixade sig men utan internet var det inte bra!
Den första nätlösa dagen bestod mest av allmän förvirring och olika sätt att lösa det akuta, det som handlade om arbetet och allt som hör där till. Sedan kom tiden...plötsligt fanns det tid över, tid som inte kunde användas till en stund av att surfa runt, att samla information, att vara nyfiken på, kanske också som en stund av avkoppling.
Mannen i staden bombaderade Bredbandsbolaget med samtal och fick slutligen svaret att det skulle ta 3-5 arbetsdagar och då räknas inte lördagar och söndagar. Mindre panik utbröt här hemma och vi försökte peppa varandra med att det också kunde betyda att de kom nästa dag och sedan skulle allt vara som vanligt igen, men så blev det naturligtvis inte.
En dag senare kom "Simone" instormande med sin vrede och bar sig åt i skog och mark, vilket innebar timmar av strömlöshet och mörker, inget vatten, kyla och ett omkullblåst jätteträd med hela sitt rotsystem precis utanför huset.
Det var bara att slå sig till ro och tända fullt med levande ljus, elda rejält i brasan och krypa ner under en varm filt. Kortleken dammades av och bokhyllan inventerades. Vi blev beroende av varandras sällskap och det var riktigt trevligt :)
Natten blev mörk och kylig och morgonen var besvärlig utan rinnande vatten och morgondusch, men plötsligt så hände det! Ljuset kom tillbaka och vi jublade likt galna fotbollssupportrar över vår ljusa tillvaro. Kaffet blev serverat, duschen blev flitigt använd och dagen kunde starta igen.
Sedan hände det igen! Plötsligt rullande teknikernas bil in på gården och de kunde lugnt konstatera det vi alla redan visste, det vill säga ingen signal... men de utlovade också en grävmaskin inom 1-3 arbetsdagar (suck), det vill säga om inte Simone hade ställt till det för mycket.
Nu var vi så nöjda med att strömmen var tillbaka så detta kunde vi klara och tro det eller ej för nästkommande dag stod de där med sin grävskopa och inom 30 minuter så var vi uppkopplade igen. Glädjen stod åter högt i taket, speciellt hos de två som suttit och tentaskrivit utan internet i tre dagar!
Nu var allt bra igen :) Tack!
Internet är en tidstjuv, ibland en nödvändig sådan, som behöver begränsas med alla medel för att ge människorna tillbaka sin gemenskap "in real life" med varandra!
Det är bra att få reda på vad man behöver förändra här i livet :)

Tillbakablick:
Allt är inte så enkelt (eller svårt) som man ibland kan tro.
Det finns ljus i mörkret!
I det stora hela är vi alla mycket små.

"Det ordnar sig"

Go´morgon!

Klockan är 07. 24 och det är lördag
Kallt och markfrost.
Termometern visar - 4 grader!

I går tog Mannen och jag semester och vi tog oss en tur över Öresund tillsammans med kära Vänner. Solen var på sitt bästa humör och vi flanerade runt och njöt av huvudstadens många begivenheter. Det blev en promenad längs med Langeliniekajen och en smaskig lunch uppe på Posthusets tak med härlig utsikt över Köpenhamns vackra takåsar. Det blev också en strut med varma och väldoftande brända mandlar på Ströget och det blev ett glas vin ute i solskenet nere i Nyhavn under tiden som ett välljudande rockband spelade härliga låtar att minnas till. Hur mysigt som helst och allt var precis så bra som det någonsin kan vara och ändå var det otroligt skönt att några timmar senare se storstaden i backspegeln och köra över bron tillbaka mot Österlen igen.
Tack och på återseende!
När vi flyttade ut till Österlen fick jag en Vän som kom från samma stad som jag och som flyttat ut på landet och gift sig med en fin "Österlenpåg". Denna min kära Vän berättade att hon alltid hade en ask med huvudvärkstabletter i handskfacket (..roligt namn, ett fack för handskar..) i bilen när hon körde in till Malmö, staden gav henne huvudvärk. Skumt tänkte jag, men efter en tid förstod jag precis vad hon menade och kände.
Staden ger lätt huvudvärk! Alla dessa intryck, allt är i rörelse, full fart, alla ljud och miljontals saker och ting som gör det besvärligt att sortera för den som inte är van, för den som inte håller storstadspuls och för den som lever sitt liv i mer sakta gemak på landet. Det bara är så :)
Fram med en Panodil, tack!
Jag tyckte att alla människor rörde sig märkligt sakta när jag en gång flyttade ut till Österlen, tyckte att sävligheten var tilltalande och ibland även roande. "-Det ordnar sig" var orden som gällde och kanske att det gjorde det, förr eller senare. Nu har jag vant mig, nu är jag nästan på det viset själv och visst kan det reta mig att saker inte alltid går tillräckligt snabbt, men samtidigt ligger det en bekvämlighet i det. Allt måste inte gå fort, det finns mycket som behöver tid för att bli bra och bäst. Tid att fundera, tid till tankar. Det kan vara bra att inte ha så mycket att välja på och det kan vara skönt att låta tiden ha sin tid.
Det är inte bra för hälsan att stressa :)

Idag firar jag min födelsedag! Familjen ligger och sover och de missar dessvärre allt det undersköna som denna morgon ger. Naturen är  rejält frostbiten och solen ger ett himlasken som är så rosavackert att det nästan gör ont i själen.
Det är min dag idag och Familjen ska laga en saffransdoftande fiskgryta, dricka något gott som bubblar lätt och vi ska njuta av varandras sällskap.
Härligt!

Tillbakablick:
Nu är vi en till som heter Holgersson!
Borta är bra men hemma är ändå bäst.
Tack kära Vänner :)

Avslut

Go´morgon!

Klockan är 05.30 och det är fredag.
Det är mörkt, susar lite i träden och känns milt.
Termometern visar + 11 grader.


Det är betydelsefullt med avslut människor emellan och det finns ett stort värde i att mötas en sista gång eller kanske för ett längre avsked, att se varandra i ögonen, kanske ta i varandra, säga några ärligt menade ord och avsluta.
Det är lätt att springa iväg, att inte längre prioritera det som har varit och att sätta full fart fram igenom livet utan att vända sig om. Det är inte bra! Om man inte kan avsluta, eller kanske inte har möjligheten av olika skäl, så finns det risk för bekymmer längre fram. Det kan vara frågor som aldrig fått svar, ord som inte blev sagda, känslor som tynger och upplevelser som aldrig blev slutförda.
Detta händer oss alla, flera gånger från det vi är små och igenom hela livet och jag önskar att vi ska göra vårt allra bästa för att ge oss själva möjligheten att avsluta, att vi ska lära våra små att säga adjö eller kanske att vi ses igen. Ett avslut behöver inte alltid betyda ett definitivt slut, det kan också betyda en tid av paus.
Avslut behöver absolut inte vara negativa, även om de ofta är förknippade med någon form av känsloyttring, oro, ångest och kanske sorg. Men det finns även efterlängtade avslut där dagar och timmar har räknats för att äntligen nå sitt slut och dessa är det betydligt lättare att genomföra, att tacka för sig och sin medverkan, dra en lättnadens suck och sedan ge sig vidare mot nya utmaningar och mål. Klart slut!
När jag var liten fick jag lära mig att ta i hand, se i ögonen och säga tack och adjö när jag skulle skiljas från någon eller något. Det är jag tacksam för idag och jag har medvetet fostrat mina egna barn till det samma.
All början har också ett slut.
Under tonårstiden rusar vi alla iväg i en väldig fart och ska hinna med mycket. Kärlekar kommer och går, vänner likaså och om "du stänger en dörr så finns det fler att öppna". Jag tycker att vi vuxna har ett ansvar i att stanna upp våra stora barn ibland, hjälpa dem att reflektera och göra bra avslut där det behövs, även om det blir svårt.
Är det en gnutta feghet eller lathet som gör att vi vuxna smiter iväg från egna relationer och/eller sammanhang utan att ta reda på varför eller är det kanske smärtan i att skiljas? Den egna sårbarheten gör oss till skuggfigurer där vi egentligen borde synas och märkas som mest.
Alla kan inte älska varandra och svek är det som sårar stort. Med svek följer ofta bitterhet och med den känslan kommer lätt besvikelse, vilja till hämnd och i värsta fall hat. Det finns också de som bara "stoppar huvudet i sanden" och låtsar som om ingenting, går vidare och mår bra av att slippa reda ut vad som hänt.
"Bättre fly än illa fäkta"
Det är ohyggligt svårt att avsluta något som har varit underbart, något som berikat och gett glädje. Känslor av tomhet, ensamhet, sorg och saknad. Någon gång är det dessvärre nödvändigt. Hemskt!
Vi behöver träna på avslut, små som stora, lätta som svåra i vårt liv. Detta liv som slutar i ett stort och slutgiltigt avslut för oss alla.
Vi behöver minnas det som var bra för att må bättre och förstå det som var svårt för att gå vidare.
"Feel your fears"

Tillbakablick på gårdagen:
Mycket bra avslut :)
Höstens färger är magiska.
Hemtenta pågår.

Äpple

Go´morgon!

Klockan är 05.44 och det är fredag.
Det blåser lite och än lyser stjärnorna.
Termometern visar + 5 grader.

Nu suger Österlen ut det allra "gottigaste" innan det är dax att stänga fönsterluckorna på sommarhusen, ställa in trädgårdsmöblerna och boa om hela bygden inför det som komma skall, det som sveper in Österlens skönhet i ett helt annat ljus.
Jag var nere i Kiviks hamn i går förmiddag och kunde konstatera att det pågick en väldig kommers och att det vimlade av skolbarn med sina lärare och personer i den övre åldern. Alla de som har möjligheten att använda sig av början på dygnet för en tur till det vackra och kanske de som trivs bäst när de stora folkmassorna har dragit sig tillbaka...som jag.
Det snurrade spettkakor på spjuten inne i Buhres nya publikmagnet, det leverades nyskördade äpple för en ringa kostnad, jämfört med dagligvaruhandeln, och det såldes skinnprodukter, marmelader och must i små bodar längs med kajen.
Kivik lyckas! Med sin vackra hamn och sitt kända namn har Kiviks Musteri och andra affärsidkare, små som stora, skapat en publikmagnet utan dess like och ett sätt för urbefolkningen och den lilla byn att överleva även efter sommaren.
Bara att gratulera till framgången, men kanske dax att byta plats? Det finns fantastiska kullar på marknadsfältet som står öde och som rymmer mängder med folk.
Fritjof Nilsson Piraten han står där lite ovan om hamnen i Kivik och tittar på spektaklet, långt från de tider som var hans och en evighet från det lugn som rådde och det som gladde mänskligheten vid en tiden. Han håller ett äpple i sin hand, äppelfesten till ära, och jag tycker mig se att han fixerar blicken mot tavlan och de två människor som den visar, som håller om varandra i sin nakenhet och som skådar ut över folkmängden i den lilla hamnen. Kanske att de tittar på varandra, Fritjof och de båda två som kanske kan heta Adam och Eva eller kanske Kålle och Ada, och funderar över det som sker, ler och begrundar.
Den enorma äppeltavlan lyser väldigt vackert i höstsolen och den doftar underbart!  De flesta besökarna ser den genom en lins och efter några bilder med kameran/mobilen, gärna med den egna personen eller bekantskapen tydligt synlig i bild, börjar det som kanske lockar mest, det är dax att köpa och ta med sig hem.
Själv saknar jag bekväma parkbänkar framför konstverket, platser att sitta och begrunda, dofta, njuta och fundera på en stund i solskenet.
Det finns inte tid.
Vi vill konsumera, var som helst, överallt och ofta, kanske till och med hela tiden. Fort ska det gå! Gynnsamt för den lilla producenten och tillfälliga gästen och perfekt för hamnens egen jätte, som bara växer och omöjliggör för det lilla företaget att etablera sig och konkurera.
I det som en gång var Olas fina fiskbutik, med fisk fångad i havet utanför hamnen, snurrar nu spettkakorna på löpande band och trängs med sockriga munkar, servetter och stearinljus i butiken, ägd av den stora grannen mitt över hamnplan.
"Den enes bröd den andres död"
Så går det.

Tillbakablick på gårdagen:
Äppelkaka eller äpplekaka?
Mitt hjärta svämmar över av kärlek :)
Gårdagen var höst.

Den fria tiden

Go´morgon!

Klockan är 07.11 och det är söndag.
Ljust och stilla.
Termometern visar + 3 grader.

Det där med begreppet "fritid" gör mig osäker numera.
För många år sedan var jag något av en expert på att beskriva "fritiden", dess innehåll och betydelse. I dag och flera år senare vet jag inte längre vad det är och jag har en obehaglig känsla av att ha varit en förespråkare av begreppet och egentligen själv trott så lite på "fritid" att jag med näbbar och klor har försvarat vår rättighet till ett innehåll som egentligen inte går att beskriva. Fritid kan inte vara reserverad tid, även om det kan vara en rättighet. Är det inte egentligen bara tiden från det att skola/arbete slutar för dagen tills det börjar igen, inget mer.
Min vardag saknar det som är att betrakta som tydliga gränser i tid, det mesta flyter samman och det känns meningslöst att bena ut vad som är vad, fritid eller arbete. Kanske att jag är lyckligt lottad som inte har min vardag i en allt för rutinbunden sysselsättning och trivs med min försörjning, men jag bara undrar om all fritid inte har förändrats, att det helt enkelt är det samma som ledig tid, varken mer eller mindre. Men vad är då den tid som många av oss använder åt att lägga timmar och halvdagar på olika fitness- fritidsanläggningar för att spring på löpband, cykla mil på spinningcyklar eller för att bygga muskler med hjälp av diverse maskiner. Är vi lediga då? Njuter vi vår fria tid när vi springer runt, men kontokortet i högsta hugg, och trängs i trånga provrum och svettas i långa köer för att få köpa det vi absolut behöver och inte behöver? Vi far kors och tvärs för att hinna få så många upplevelser som möjligt på minsta möjliga tid.
Jag vet inte längre.
Kan fri tid vara en stund av tankar, en paus i vardagen eller en sakta promenad med oss själva eller med någon vi tycker om? Kanske att det är en sagostund med liten älskling eller en kopp te och en förtrolig stund med en större älskling. En bra bok, musik, att laga en härlig middag, vara vid havet eller bara njuta en kopp kaffe med någon man trivs med.
Måste fritid prestera?
Begreppet bör vara Fången tids motsats, eller något åt det hållet i alla fall, och det skulle motsätta mina tidigare värderingar och flera utbildningsår. Kanske att det egentligen är en förlegad politisk term, ett rättighetsbegrepp för arbetarklassens alla utslitna arbetare och deras familjer.
Suck! Åren går...springer iväg.
"Tid är liv och livet bor i hjärtat"
Tänk så mycket bra som livet ger med tiden. Allt är inte hugget i sten.
Den fria tiden finns i ögonblicket, i en ljuv känsla, i vänskapen, naturen, glädjen, luften, kärleken och framförallt så finns den i oss själva.
Våga vara.

Det är Sankt Mikael och skolbarnen på landets waldorfskolor spelar upp berättelsen om Sankt Mikael som med sitt mod och sin styrka griper in och besegrar den glupska och onda draken.
Tack och lov för den pedagogik som med lekens hjälp ger barn mod, hopp och tro på att det goda trots allt segrar till slut.

Grattis min kära Vän Eva som fyller 60 år idag!

Tillbakablick på gårdagen:
Liten fin flicka fick namnet Zaga.
Betydelsefull eftermiddag.
Klarade växterna nattfrosten?                      

Rutiner

Go´morgon!

Klockan är 06.10 och det är torsdag
Termometern visar + 3 grader
Det är stilla.

Jag funderar över rutiner när jag står här i köket och fixar frukost åt en (ofrivilligt) morgontidig familjemedlem. På hur vi rutar in vår vardag, från det vi stiger upp tills vi sätter alarmet på väckarklockan, innan den välbehövliga nattsömnen sluter oss i sin famn.
En sak i taget, i rätt ordning för bästa resultat.
Våra små mår utmärkt väl av tydliga rutiner och deras vuxnas rutiner, återkommande händelser som lär, utvecklar och ger  stabilitet och trygghet i deras liv. När de sedan når tonåren ska vardagslivets hörnstenar trotsas och prövas för att ifrågasättas och kanske förkastas inför skapandet av egna mer eller mindre nödvändiga rutiner. Ungdomar under ombyggnad!
Inom mitt yrkesområde arbetar vi mycket med ADL- träning (Aktiviteter i Dagliga Livet), som en nödvändighet för att få vardagen att fungera för den som själv har bekymmer med struktur och "kom-ihåg" i sitt liv, små som stora.
Att upprepa någonting får hjärnan och hela kroppen att fungera lättare, vi vet vad vi behöver göra innan vi egentligen gör det. Allt går förhoppningsvis på räls och om något inte är som det brukar så varnar vårt inre system och vi blir vaksamma, på gott eller på ont. Förändringar kan vara bra och de kan ställa till det. När allt är som vanligt infinner sig ett lugn men för någon kanske en oro eller tristess. Rutiner kan vara svårt.
På dagis har allt sin dagliga ordning, skolan har sina skolschema som ger rutiner i tydlig form och arbetsplatserna har sina rutiner. När vi når äldreomsorgen så är rutinerna minst lika viktiga som på dagis.
Leende, beröring, vänliga ord och beröm är avgörande betydelse för fungerande rutiner och vilja till att inrätta sig i ett rutinsystem.
Rutiner, något som rutar in. Vi är alla (mer eller mindre) beroende av dessa i våra liv!

Jag kan känna mig som lite av en rebell när jag tar ett kliv utanför min inrutade vardag, när jag hoppar över något jag borde och istället gör det jag just då vill, när en weekend bjuder på nya upplevelser, när vardag plötsligt blir fest. Jag kan längta till fredagens avkopplande middag och ett glas av något gott, jag kan planera för ett härligt veckoslut utan vardagens alla vedermödor och jag kan njuta av att väckarklockan inte ringer, även om jag stiger upp som jag brukar.
Avbrott! Lika viktigt som rutiner! Att bjuda sig själv och sin omgivning på överraskningar i det lilla, något som ger glädje och lust, något att längta till som ger kraft i en inrutad vardag.
Rutiner är också till för att brytas :)

Nu sitter jag här ett år senare och återinför en rutin i mitt vardagsliv. När det finns tankar och tid så är jag här igen och skriver Go´morgon Österlen. Vet egentligen inte om det är bra, men känner en lust att dela med mig, vet några som vill vara med i min morgonrutin och det räcker absolut för att återinföra det som en gång var en del av dagen.


Tillbakablick på gårdagen:
Underbara sol!
Onsdagsmys med Familjen.
Gårdagen var bra.