Lyssna och lär.

God morgon!

Klockan är 05.44 och det är Sveriges nationaldag.
Sol.
Termometern visar + 9 grader.

-Vad har du på hjärtat? En fråga som kräver tid. Jag fick ofta höra detta som liten flicka när de snälla vuxna undrade vad jag hade att berätta eller ville fråga om. Det fanns vuxna som hade tid, som tyckte att det var betydelsefullt att lyssna på mig. Själv lärde jag mig tidigt att vänta, att tyst fånga in mina tillfälle och inte störa för att kunna berätta eller ställa frågor kring mina tankar och funderingar. Det var ett samspel mellan barn och vuxen som gav utdelning år båda hållen, en "win-win situation" skulle man kanske kalla det idag.
Det händer att min snart 10-åriga bonuspojke sover över hemma hos oss och han vet att jag stiger upp tidigare än alla andra här i huset och tar väl vara på det. Vi kan sitta i köket i timmar och hela hans hjärta har fullt upp med att berätta och beskriva. Det är inte alltid som jag hänger med i fantasins alla svängar, men det gör inte så mycket för jag kan i alla fall lyssna. Det är mest han som pratar och den vackra lilla munnen bubblar på under tiden som ögonen funderar.
"Morgonstund har guld i mun"
Det är bra att ha Mor-Farföräldrar när man är under uppväxt, någon som inte är med i vardagens alla svängar och fart utan någon som man kan vara i lugn och ro med och någon som faktiskt har tid att lyssna. Man lär sig tidigt respekt genom att bli bemött med respekt för sina åsikter och vi behöver alla våra vilopauser i vardagen, även som små. Barn och ungdomar behöver tid, nu mer än någonsin då samhället har en fart som är svårstoppad.
Jag är en stolt och lycklig Farmor och jag hoppas att jag ska få det stora förtroendet att vara en del av mina Barnbarns trygghet och få bli deras lyssnaröra under deras hela uppväxt, också när ungdomsåren ställer till det och livet kan kännas extra besvärligt.
Jag önskar också att barn av idag ska få vara med om åldrandet och få uppleva livet som det är och vad det gör med oss människor under tiden som åren går. Jag är så innerligt trött på vuxna som försöker göra om sig till ungdomar i rädsla för sitt eget åldrande och jag upplever att barn har förmågan att genomskåda detta.
Det fanns en tavla som var väldigt vanlig under min uppväxt och den kallades för ålderstrappan. Den visade livets gång från födelsen till döden, dess uppgång och nedstigande, en bild som tydligt berättade hur livet oftast ter sig och som var lätt att förstå och begrunda. Med hjälp av den var det spännande att som liten följa livet och kunna pricka in var nära och kära befann sig på trappan.
Livet är nu och barn är specialister på att fånga sina tillfälle. Det är en gåva utan dess like att få umgås med barn och ungdomar. De kan något som vi vuxna kanske egentligen aldrig vågar eller orkar längre, de kan tala med sitt hjärta till någon som de tror på och någon som har tid att lyssna.

Tillbakablick.
Beslut måste fattas.
Stolt Gudmor!
Stolt Mamma!