Kraften heter kärlek

Go´morgon!

Klockan är 7.56 och det är måndag.

Termometern visar + 10 grader.

Det är mulet.

Utsikter för dagen:

I dag börjar Mannen och jag med fullkomligt nya rutiner. Det är mycket som kommer att bli förändrat i vårt arbetsliv och vi har båda en del "fjärilar i magen". Spännande för Mannen, kanske en aning mindre upphetsande för mig och om sex månader vet vi om det var detta som vi ville......

När vardagen blir till en kamp för att ge den eller de man håller av ett värdigt liv då känns det som om allt sunt förnuft har upphört att existera.

Man blir en Don Quijote som slåss mot väderkvarnarna och ens envishet får inte veta några gränser, det vill säga så länge som den egna kroppen orkar.

Hoppet är det sista som överger oss människor!

I vårt rationella samhälle finns det människor som måste slå knut på sig själva för att räcka till och för att orka kämpa med samhällsmaskineriet. Jag talar om föräldrar och anhöriga till någon som behöver all hjälp och stöd för att leva sitt liv.

I detta finns en oöverskådligt stor sorg som ska hanteras och som ska levas med. Det är en sorg som inte går att försonas med, det är en sorg att hantera utifrån bästa förmåga.

Att ständigt leva med känslan av att inte räcka till och att alltid övervaka och beskydda sin kära innebär både ett utanförskap och en social isolering.

Man står inför faktum att den man håller av plötsligt är allmän egendom, ett namn och personnummer i åtskiljliga journaler och akter, ett namn som diskuteras i personalteam och någon som samhällsinstanser ska besluta om.

När samhället gör sina prioriteringar kan en kamp om rätten till en ny rullstol eller rätten till personlig assistans bli fruktansvärt beklämmande.

Orken finns egentligen inte och diskrimineringen är total.

Kraften heter kärlek, men "droppen urholkar stenen"!

Man kan bli sjuk av kärlek, hjärtat kan brista, sorgen kan svämma över, kroppen säger stopp.

Vem ska orka då?

Hur ska individen som själv är så beroende klara av att leva med att en närstående ger bort sitt hela liv. Även en människa i beroendeställning är empatisk och tolkar känslor, vilket verkar vara något som vårdapparaten och samhällsmasineriet inte alltid förstår. Skuld, ilska och sorg är svåra känslor att inrymma i en kropp som kanske inte har möjlighet till rörlighet och kommunikation

Det handlar om att orka, man måste orka, det finns inget val.

Tillbakablick på gårdagen:

Vi har haft fantastiska dagar på Ystad Saltsjöbad. Det är en gåva att få komma tillsammans med människor där allt det som aldrig annars är självklart blir till en självklarhet. Där förståelsen är fullkomlig och där värmen och vänskapen finns oavsett.

Gårdagen gav eftertanke.